Får det lov att vara lite patriarkat?

Många gånger får jag frågan om vad jag menar med att kvinnor är mer förtryckta än män i dagens samhälle. Det verkar finnas någon ovilja att erkänna den statistik som idag finns svart på vitt om dagens systematiska kvinnoförtryck. För bevisa mig själv brukar jag bli ombedd att ge ett exempel på hur jag kan känna mig förtryckt. Och för att illustrera situationen kan jag berätta om ett sådant exempel.

Det var så sent som i söndagskväll då jag under min tunnelbanefärd satt bredvid en pensionerad man. Jag satt och pratade med några vänner på spanska. Efter att vännerna gått av vid sin station började mannen prata om sitt möte med en spansktalande sjuksköterska. Först förstod jag inte om han pratade med mig eller någon annan så jag vandrade väg i mina egna tankar. Plötsligt röt mannen till: ”Jag pratar faktiskt med dig!”. Jag slets ur mina tankar och svarade: ”Jaha?!”. Efter han hade rytit åt mig hade jag en gnagande känsla i mig att något inte riktigt var okej. Det var inte förrän jag kom hem som jag riktigt förstod att han hade pratat med mig som om det var självklart för honom att jag ska ge honom all min uppmärksamhet. Mannen hade med all säkerhet inte tilltalat en annan man på liknande sätt. Ett sätt som påtalar att det är självklart för vederbörande att han ska dennes odelade uppmärksamhet. Jag kände mig kränkt helt enkelt. Och jag visste att jag hade blivit kränkt för att jag var en ung tjej.

De här småsaker händer oss kvinnor och tjejer varje dag. Det är saker som gnager inom oss. Saker som vi kanske inte riktigt kan placera varför de känns fel. Men en sak vet vi: så här ska det inte gå till. Det här är en del av det ”osynliga” kvinnoförtryck som vi tvingas leva i ständigt. Den synliga ojämställdheten är däremot mycket lättare att tackla.

Detta synliga förtrycket av kvinnor är uppenbart på områden såsom arbetslivet, lagstiftningen och brottsstatistiken och i domstolarna. Lika lön för lika arbete har varit en politisk paroll sedan 1970-talet, trots detta har kvinnor i snitt 83 procent av mäns lön. Andelen kvinnor i landets börsnoterade bolagsstyrelser ligger i snitt på 15 procent. Alltså fortfarande på en mycket låg nivå trots politiska hot om lagstiftad kvotering. Över hälften av alla kvinnor över 15 års ålder har någon gång blivit utsatta för våld från en man och sexuella trakasserier. Detta är bara några exempel på de synliga områden av uppenbart kvinnoförtryck som vi kan försöka lagstifta och reglera bort.

Men vad gör vi åt det osynliga förtrycket? Det faktum att kvinnors och tjejers kompetens, trovärdighet och erfarenheter ifrågasätts automatiskt, och för det mesta omedvetet, i alla möjliga sammanhang. Vad gör vi åt att media förmedlar en bild av en kvinna som inte är till för sin egen skull, dvs. för att förverkliga sina drömmar, utan en bild där kvinnan är ett objekt för mannens ögon.

Jag är trött på att bli objektifierad och idiotförklarad av det manssamhället vi lever i idag. Det är hög tid att alla feministiska krafter samlas trots sina meningsskiljaktigheter om medel till målet för att protestera emot patriarkatet.

Det är tystnaden och accepterandet av könsmaktsordningen och objektifieringen som har gett oss dagens samhälle som fortfarande styrs och kontrolleras av mest män. Den feministiska kampen är långt ifrån över. Därför är det så viktigt att ryta ifrån när vi känner oss kränkta. Än så länge måste vi rättfärdiga och förklara oss själva i kampen. Men låt inte det vara nedslående. Låt det vara inspirationskällan. Jag låter poeten Ingrid Sjöstrand avsluta min krönika:

Elda under Din vrede
med maktens nyheter
Dämpa inte Din smärta
över livet
som stjäls ifrån oss
Trösta inte Din sorg
över världen
som våldtas inför våra ögon
Elda under Din vrede

Zaida Catalán
Språkrör för Grön Ungdom