Arbetstiden som politiskt illusionstrick
Om man vill kan man se arbetstidsfrågan som en nyttig lektion i politiskt maktspel. Med fyrverkeri och dunk på stora trumman trollar Mona Sahlin fram en kanin ur hatten och trollar sedan bort den igen. Ingenting har hänt och allt är som förut, men publiken har fått sitt och lämnar lokalen i väntan på nästa föreställning. Mona Sahlin erbjöd de arbetande två minuter om dagen att disponera som de vill, antingen som en sänkning av arbetstiden varje dag, som en timme ledigt var femte eller sjätte vecka eller som en extra semesterdag per år. Jag vet inte om detta skulle blivit den minsta sänkningen av arbetstiden i världen, men mycket till bud var det inte.
Socialdemokraterna erbjöd oss 8 timmar år 2002. Denna nya semesterdag skulle fullt ut finansieras av staten till en kostnad av 5 miljarder kr. De har inte diskuterat 5 dagar på 5 år, utan enbart en dag år 2002.
Vår smärtgräns var en påbörjad sänkning av normalarbetstiden som skulle finansieras av staten med 12,5 miljarder kr och i övrigt av arbetsmarknadens parter.
Det finansiella utrymmet finns år 2002.
År 2002 skulle man kunna genomföra en sänkning av normalarbetstiden till 37,5 timmar/vecka som finansieras till hälften av staten.
Det är anledningen till att alla vill göra något år 2002.
Arbetstidskonto är en konstruktion för att kunna kalla 8 timmar/år för arbetstidsförkortning när det egentligen är en ny semesterdag.
Politiken idag är showbusiness. Att det hela tiden synes hända något är viktigare än att saker faktiskt händer. Att Socialdemokraterna som ska vara ett arbetarparti ska vilja sänka arbetstiden är naturligt, det står till och med så i deras program, men när det kommer till kritan så är dom ju inte arbetare utan administratörer och vill tydligen helst att folk ska jobba sina åtta timmar i alla fall.
Men så får det inte se ut. De kan inte sitta och säga att Vi struntar i den här frågan, vi vill helst sopa in den under mattan och glömma den. Det går inte. Det här är show. Det måste hända något. Det måste i alla fall SE UT som om det händer något.
På med strålkastaren. Trumvirvel. Och upp kommer två-minuters-sänkningen av arbetstiden som kaninen ur den höga hatten.
Hon kan prata, Mona. En modern sänknig av arbetstiden kallar hon detta. Är det så? En sänkning på två minuter om dagen är modern, medan en sänkning på en timme då är omodern?
Och så undrar folk varför vi inte har köpt detta? Varför vi fortsätter att käbbla.
Jag kan tala om varför: Vi har inte köpt detta för att det inte är ett rimligt bud. Det är plast, det är glada färger på ytan, men inget innehåll, det är en kanin i en hatt.
Vi har inte köpt detta för att det inte är någon arbetstidsförkortning utan en vägbom som stoppar upp hela ekipaget och får allt arbete för en verklig arbetstidsförkortning att avstanna.
Vi har blivit anklagade för att gå emot arbetarna när vi inte går med på tvåminuterssänkningen. Det tror jag inte för ett ögonblick att vi har gjort. Vi har möjligen gått emot några farbröder i fackens ledning.
För var någonstans har de arbetande krävt två minuters förkortning av arbetstiden? Var har den debatten pågått? Var fattades det beslutet? Vilken enda opinionsundersökning har visat att arbetarna vill ha två minuters arbetstidsförkortning och inte en sekund mer?
Jag har i alla fall inte sett det.
Jag tror inte att de som hukar under stressen och de dubbla kraven från hem och arbetsliv skulle ha uppfattat dessa två minuter som något annat än ett hån.
Vad som behövs är fortfarande en riktig sänkning av arbetstiden.
Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom