Dags lyfta transfrågorna

I en nyligen publicerad undersökning får Miljöpartiet högsta betyg i riksdagen vad gäller homofrågor. Vi var det enda partiet som i riksdagen enigt stödde kravet på homosexuellas rätt att prövas för adoption. Vi var de första som lyfte in sexualpolitiken i partiprogrammet. Grön Ungdom var de första som vågade sig på att lyfta in queer-begreppet i politikens värld och formulera politiska krav enligt queerteorins anda. Som parti har vi fram till alldeles nyligen inte haft ett nätverk för sexualpolitiska frågor. Nu, lagom till årets upplaga av Stockholms Pridefestival, har vi bildat ett nätverk för Homo-, Bi- och Transfrågor, Gaygröna. Tanken är att nätverket behövs för att följa upp de homo- och bivänliga riksdagsbeslut som fattats under senaste mandatperioden. Dessutom är det nu dags för oss att lyfta de sexualpolitiska frågor som på allvar måste upp på den politiska agendan, nämligen transfrågorna.

Precis som när det gäller kraven inom homo- och bipolitiken handlar transpersoners rättigheter helt enkelt om rätten att vara sig själv. Som bärare av samhällssystemet måste politikens uppgift vara att bryta ner de normer som tvingar människor att vara andra än dem de egentligen är. Det är vår uppgift att gå före och visa på ett samhälle där var och en är, i fullständig och egentlig mening, fri. Så är det inte när människor förvägras rätten att utredas för könskorrigering. Så är det inte när unga människor känner sig fångade i ”fel” kropp och kniven som riktas mot dem inte är av en läkare för ett kirurgiskt ingrepp utan av dem själva i ett försök till självmord. Så är det inte när RFSL och andra organisationer som arbetar för transpersoner vittnar om den vånda och ångest som man utsätts för som trans. Det är dags för moralistiska politiker från förr att maka på sig, transfrågorna måste upp på dagordningen. Vad än Alf Svensson och kristdemokraterna säger.

Våra krav i transpolitiken kretsar kring tre olika områden, dels är det krav på vården för transsexuella, dels är det krav för att motverka diskriminering av transpersoner och framförallt är det krav på ökad forskning och kunskap om dessa frågor. Vad gäller det senare så har man i Norge tagit fram något som kallas för Novarapporten, en rapport som särskilt fokuserar på homo- och bisexuellas folkhälsa. Det behövs en sådan rapport även i Sverige. Mest akut är att få veta hur det står till vad gäller transpersoner. Vi behöver veta i vilken omfattning man utsätts för diskriminering eller hot. Och vi behöver framförallt förstå hur transpersoner mår, psykiskt och fysiskt. Utan den här kunskapen går det inte, annat än i klart avgränsade områden, bygga den politik som behövs.

Vi kan dock utgå från att transpersoner mer än de flesta andra utsätts för diskriminering och hot. Antagandet bygger vi på uppgifter från organisationer som arbetar för transpersoner och från Brottsofferjouren. Det är därför skrämmande att transpersoner inte nämns i det lagstiftningsförslag som regeringen nu lägger fram för att stoppa hot mot homo- och bisexuella. Man behöver inte vara ett juridiskt geni för att förstå hur mycket mer utsatt gruppen transpersoner kommer bli om det är förbjudet för rasister och andra att hota de flesta andra grupper i skottlinjen, men inte just dessa. När ett lagförslag tas fram, särskilt när det gäller en grundlagsändring, borde det givetvis utformas så att vi inte redan på förhand kan se hur vi måste förändra den redan inom något år. Skrämmande är det också att vi kan utgå från att transpersoner i så stor utsträckning utsätts för sekundär viktimisering, alltså att man först blir utsatt för hatbrott eller hot och sedan blir häcklad hos polisen eller hos andra myndigheter. HBT-kompetens, alltså kunskap om homo-, bi- och transfrågor, måste bli naturligt inom hela det officiella Sverige, inte minst hos polisen. Transfrågorna är också ett klart exempel på hur komplexa diskrimineringsfrågorna kan vara, och att en samordnad ombudsmannafunktion för mänskliga rättigheter behövs som komplement till de existerande ombudsmännen. Transfrågorna har under en lång tid bollats mellan å ena sidan ombudsmannen för sexuell läggning, HOMO, som inte är föreskriven att jobba med de här frågorna men som har kompetensen, och å andra sidan ombudsmannen för jämställdhet, JämO, som borde arbeta med de här frågorna men som saknar kompetensen. En samlad stark ombudsman för mänskliga rättigheter och lagstiftning skulle effektivt kunna stoppa diskrimineringen.

Dessutom är det viktigt att ta i för att stärka könskorrigerade transsexuellas rättigheter. Det är barockt att det idag enbart bygger på enskilda läkares goda vilja om man kan få möjlighet att genomgå en undersökning för könskorrigering i sitt landsting. Lika illa är det givetvis att väntetiderna är olika långa över landet och mycket längre här än vad gäller andra skäl för vård. En människa som känner sig fången i fel kropp mår psykiskt väldigt dåligt och ska givetvis snabbt kunna bli föremål för undersökning om könskorrigering. Dessutom behöver patienträtten stärkas och möjligheten att byta läkare slås fast. Man bör också bli erbjuden att frysa könsceller för att senare kunna bli biologisk förälder. Primärvården, särskilt primärpsykiatrin, bör också ges mycket bättre HBT-kompetens än idag.

Slutligen finns det en rad krav inom transpolitiken som är så okontroversiella att vi i största enighet borde kunna genomföra dem i morgon. Fallet med den svenska 80-talsartisten Chris Owen, som genomgått könsoperation i Finland och som därför idag inte får ut något svenskt pass visar att Sverige måste komma igen och anpassa lagar och praxis efter verkligheten. Man bör få rätt att ändra i gamla dokument så gamla betyg och meriter inte fråntas allt värde efter en könsoperation. Och namnlagen måste ändra så man kan byta förnamn till det man faktiskt kallas. Namnlagens syfte ska vara att skydda barn från att få namn man kan lida för senare i livet och skydda från intrång i familjenamnen, inte hindra människor från att ta vilka förnamn de önskar. Nu kör vi. Upp med transpolitiken på agendan. Inte sant, Alf Svensson?

Zaida Catalàn
Gustav Fridolin
Språkrör Grön Ungdom

Conny Wahlström
Helena Randerborg
Nätverket Gaygröna