Rättsskandal utan dess like
Under hösten har SVT:s samhällsprogram Uppdrag Granskning sänt ett flertal program angående kravallerna i Göteborg under sommarens EU-toppmöte. Det senaste i raden visade en ingående analys av överåklagare Björn Ericsons hantering av förundersökningen mot de poliser som sköt Hannes Westberg. Jag har även personligen följt diskussionen på de borgerliga morgontidningarnas ledarsidor. Resonemangen har talat sitt tydliga språk: reportern Janne Josefssons dokumentering av kravallerna i Göteborg är manipulerade och rent av rättshaveristiska försvarstal för stenkastande ligister.
Som juridikstuderande har jag följt efterdyningarna av skotten mot Hannes Westberg med intresse. Första gången jag såg filmdokumenteringen av händelsen såg jag att det fanns klara brister i det nödvärn som poliserna ifråga åberopade. Genom efterfrågningar bland mina professorer i straff- och processrätt och i doktrin har jag mina föraningar bekräftats.
Knäckfrågan i det här fallet är om det våld polisen använde mot Hannes Westerberg är befogat. Och det svar som vårt svenska rättssystem ger vid handen är att våldet kan ifrågasättas på fler än en punkt. För det första, för att överhuvudtaget det straffrättsligt ska vara fråga om nödvärn behöver alla andra alternativ vara uttömda, så var de det? Var hotet från Hannes Westberg så överhängande att ingen annan utväg fanns än att skjuta honom? För det andra, har överåklagaren och polisen i sin förundersökning tagit hänsyn till de principer om proportionalitet och behov som straff- och processrätten vilar på? Enligt behovsprincipen som kommer till uttryck i polislagens paragrafer om våldsbefogenheter ska dessa tvångsmedel tillämpas endast om uppgiften inte kan lösas utan sådana åtgärder. Finns möjlighet att välja mellan de straffprocessuella tvångsmedlen t.ex. skjuta eller gripa - ska valet gå till det som är minst ingripande för den enskilde.
Vad som framgick av Uppdrag Granskning 19/11 gav en skrämmande bild av ett lättköpt rättssystem som väljer att se vad den vill se. Filmen som överåklagare Ericson använt som dokumentation av skjutningen av Hannes Westberg visade tydliga spår av manipulation och iscensättning. Filmen hade klippts och ljudet omredigerats för att ge en sådan skrämmande och uppjagad bild av scenariot som möjligt. Och det var alltså denna film som Ericson bland annat grundade sitt beslut om nedläggning av förundersökningen på. Idag är nu förundersökningen återigen återupptagen och förhoppningsvis utan risk om aktivt negligerande av relevanta fakta för förundersökningen.
Vi står inför en rättsskandal utan dess like. Principen om fri bevisföring i Sveriges domstolar innebär inte att åklagaren kan presentera en falsk bild av verkligheten för rätten. Detta faller i praktiken in under brotten urkundsförfalskning. Vad har vi kommit till när rättssystemet inte ens vill se sina egna brister, erkänna att poliser gör fel och ta dess konsekvenser? Vad har vi kommit till när åklagaren aktivt blundar inför rättvisans svidande men ändå bittra sanning? Och när tänker de borgerliga ledarskribenterna krypa till korset och inse att demokrati är ingenting som man ärver, det är något som måste återerövras av varje generation.
Sent om sider väljer nu polismyndigheten i Göteborg att polisanmäla sig själva. Med denna kovändning kommer den värsta kritiken att avvärjas. De har nu lyckats köpa sig tid innan det avgörande beslutet från åklagaren om åtal eller ej mot poliserna som sköt mot Hannes Westberg och folkmassan vid Vasaparken i Göteborg. Men det slutar inte här. Så länge ingen har ställts till svars för förundersöknings makabra omständigheter har ingen rättvisa skipats.
För rättsstatens överlevnad, för rättsäkerhetens trovärdighet måste maktens män ta konsekvenserna av ett rättssystem i kollaps. Avgå, rikspolischef Sten Hekscher. Utred bristerna i det svenska rättsystemet, justitieminister Thomas Bodström.
Zaida Catalán
Språkrör Grön Ungdom
Miljöpartiet de Grönas ungdomsförbund
Jur stud vid Stockholms Universitet