Därför sa jag nej

Ni kanske såg mig swoocha förbi i mediabruset som en av alla dem som sa nej till att bli språkrör för Miljöpartiet. På några sekunder förvandlades jag och mitt ställningstagande till rekvisita i mediapjäsen som skulle förmedla bilden av Miljöpartiet de Gröna som ett parti där ingen vill ta på sig ansvaret att leda partiet i valrörelsen. Inget kan vara mer fel, skriver Grön Ungdoms språkrör Gustav Fridolin i en öppenhjärtlig artikel om språkrörssåpan i mp.

Har ni någon gång funderat över varför alla nyheter är så lika, vare sig man läser DN, tittar på SVT eller manglar igenom svenskan? Politisk journalistik i Sverige består nästan uteslutande av ett gäng medelålders bosatta innanför tullarna i Stockholm. Mest män. Jag har ingen aning om de är personliga vänner, men jag skulle ju inte förvånas om jag hittade de sittandes tillsammans över en öl på någon obskyr krog i huvudstaden. När drevet går vill ingen journalist vara den som sitter med Svarte Petter på hand och har en helt annan vinkel än kollegorna. När så flera tunga namn i Miljöpartiet språkrörsdiskussion hade sagt nej, Peter Eriksson, Lars Ångström och Åsa Domeij, stod vinkeln klar: ”Ingen vill leda mp”. Att alla tre hade fattat sina beslut efter mycket vånda men med fullgoda skäl var det ingen som brydde sig om.

Peter Eriksson, årets norrbottning, kände att han kan göra mer för de gröna idéerna som kommunalråd i Kalix. Lars Ångström skrev i ett pressmeddelande att han i första hand vill vara en närvarande pappa för sina barn. Åsa Domeij ville inte dansa med kossan Doris eller få sitt privatliv utfläkt på löpsedlarna. Hur många svenskar är det inte som önskar att fler duktiga personer stannade kvar i landet istället för att flytta till Stockholm, hur många, framförallt kvinnor, är det inte som själva brottats med kampen mellan barnen och karriären och satt barnen främst och hur många är det inte som tycker politiken blivit till en snuttifierad lekstuga med kossor och pungfrågor i en strid ström? Men medias vinkel var självklart inte den. Personligen tackade jag nej för att jag tror att en ledare för ett parti bör ha mer erfarenhet och levt lite längre än vad jag har. Man bör nog ha haft chansen att ta studenten innan man blir språkrör. Skillnaden mellan oss och andra partier är den att jag själv fick fatta det beslutet. Partiet litade på mig som person och på min mognad att fatta ett beslut, trots att jag är ung. I hur många andra partier skulle en 18-årig ens komma på tal till en inflyteslerik post? Men i TV flög jag bara förbi som ytterliggare en nej-sägare.

Miljöpartiet bildades för 20 år sedan för att man tyckte att det behövdes ett parti som tar de stora frågorna på allvar. Som slåss för miljö, rättvisa och kommande generationer. Som tänker längre än mandatperioden räcker. De flesta inser nog att ett sånt parti är minst lika viktigt idag som för 20 år sedan. När hus flyter bort i översvämningar i växthuseffektens spår kräver vi en ansvarsfull klimatpolitik. Sossarna och vänstern gör upp om struntförändringar. När fattigdomen breder ut sig, hemlösheten ökar och fallskärmsavtalen står som spön i backen kräver vi rättvisa. Allt medan högern applåderar och vänstern maximerar röster. När gravida mammor sägs upp utan skäl kräver vi ny lagstiftning. Sossarna förhalar genom en utredning och har samtidigt mage att skylla på oss. När stressen tar kål på människor kräver vi arbetstidsförkortning. Sossarna och borgarna tänker tillväxt och säger nej. När djur plågas till döds kräver vi human djurhållning och stopp för transporterna. De andra partierna tiger. Miljöpartiet behövs mer än någonsin.

Vi går till val med ett starkt startfält. Till kongressen ligger ett förslag med den erfarna Göteborgspolitikern Claes Roxbergh som ordinarie språkrör, Åsa Domeij som vice och 29-åriga Maria Wetterstrand som andre vice. Tillsammans med oss i Grön Ungdom ska dessa fixa ett juste valresultat. Även om kongressen i maj stuvar om i förslaget så har vi ordentligt starkare chanser än vad Vitryssland hade mot Tre Kronor i OS. Våra frågor ligger i tiden, vi vet att vi har framtiden för oss. Valet blir en baggis.

Gustav Fridolin
Språkrör Grön Ungdom