Det är min tur att gråta nu
Jag sitter på tåget hem från Hässleholm till Stockholm och jag kan inte hjälpa det, men jag gråter. Nere i Hässleholm, min hembygd, lever Amir Hukic, hans yngre bror, hans mamma och pappa. För två år sedan, när Amir var ett och ett halvt år gammal, kom de till Sverige. Amir lider av ett medfött hjärtfel, i populärvetenskapen kallat blue baby, som innebar att han var i stort behov av en operation. Med hjälp av Nedirafonden och eldsjälen Kurt Sköld lyckades man samla in de 800000 kronor som behövdes för att kunna genomföra operationen. Idag går Amir på regelbundna kontroller och läkarna varnar för att han när som helst kan behöva en ny operation. En operation som inte går att genomföra i Bosnien. Dit familjen tvingas flytta om inte Utlänningsnämnden ändrar sig. Jag gråter.
Amir är en livfull pojke. Inte alls särskilt blyg och ganska framåt. När jag hälsar på honom. Annars, berättar föräldrarna på knagglig svenska (de bor hos Amirs farföräldrar och har trots ansökan inte fått tillstånd att arbeta) ömsom via fastern som tolkar, kan Amir bli aggressiv, ha dålig aptit, vara trött, ha svårt att andas och svårt att sova. Det är omöjligt att dölja vissa saker, ens för en fyraåring. Han förstår att han inte är säker. Att familjen kanske inte får stanna hos farmor och farfar i Finja. Kanske har han också på känn vilka fasansfulla risker som är sammankopplade med att bli tillbaka till Bosnien. Han riskerar att dö. Svenska staten, ytterst ansvarig är regeringen, utvisningen är enligt papperna deras beslut, verkar beredd att döma en liten pojke till döden.
Läkare i Bosnien har intygat att den vård Amir behöver inte går att få i hans föräldrars hemland. Det intyget finns med i den överklagan på avvisningsbeslutet som föräldrarna har lämnat in. Det är med den som bakgrund som det nu ska fattas beslut. Trots att Sverige stolt slår sig för bröstet och säger sig sätta barnets bästa i främsta rummet, i enlighet med FN:s konvention om barnens rättigheter, är risken ändå stor att beslutet inte ändras. Att familjen efter två år och ett engagemang som gav pengar till en operation ändå utvisas. Familjen har inte tillräckligt starka humanitära skäl, skriver man.
När jag är hos familjen Hukic måste vi ibland avbryta våra samtal. Föräldrarna är starka men det är lätt att bryta ihop i deras situation. Jag tror inte någon kan sätta sig in i hur det är att ha ett sjukt barn som inte säkert kan få vård och samtidigt inte veta var man ska ta vägen. Huset man en gång bodde i nere i Bosnien är bombat. Området pappan är ifrån är etniskt rensat från muslimer, som han. Deras öde önskar jag inte min värsta ovän.
Den svenska flyktingpolitiken är en orgie utav vidrighet och människoförakt. Amirs fall är inte unikt. Sverige utvisar homosexuella till länder där homosexualitet straffas med döden genom stening. Vi utvisar kvinnor som skiljt sig till områden där det vi kallar för hedersmord är vanliga. Vi utvisar krigsvägrare till länder där krigsvägrare bestraffas med livstids fängelse eller döden. Vi utvisar kurder till Turkiet och Irak där de förföljs. Och vi utvisar sjuka barn till länder där de inte kan få vård. Det är hög tid att flyktingpolitiken lyfts upp i ljuset, så här i tider av rått valfläsk.
Det är fruktansvärt, absurt och bisarrt, men med dagens vidriga politik räcker tydligen inte Amirs historia för att få asyl. Historien har visat att en stark lokal opinion kan få utlänningsnämnden att backa. Jag och Miljöpartiet de Gröna i Hässleholm engagerar oss nu för Amir. En manifestation kommer hållas, på stortorget i Hässleholm på lördag klockan 12. Jag kommer se till att frågan lyfts genom frågor i riksdagen. Jag torkar tårarna och tänker på Amirs busiga uppsyn. Det här ska vi fixa, tänker jag. Är ni med?
Gustav Fridolin
Språkrör Grön Ungdom
Riksdagskandidat (mp)