Politiker, använd er av civil olydnad

Jag är politiker, språkrör för Grön Ungdom, går på möten med riksdagsgrupper, partistyrelser, arbetsutskott, skriver motioner, pratar på torgmöten och följer den politiska debatten. Men jag är också aktivist, står på barrikaderna, planerar och deltar i öppna och icke-våldsliga civila olydnads-aktioner, drömmer om en annan framtid och följer samhällsdebatten. Jag känner mig inte obekväm i någon av rollerna, men jag förstår inte hur det så mangrant kan betraktas som två olika världar.

Likheterna mellan de som kallar sig aktivister och de som tituleras politiker överstiger vida skillnaderna. Partisymbolen på slipsnålen, borde om inte annat, skrika ut ett lika kraftfullt budskap som den ditsydda parollen på ett par slitna aktivist-jeans. När jag engagerade mig politiskt så var det för att jag ville förändra samhället, jag var förbannad på att mänskligheten systematiskt, planerat och strukturerat våldförde sig på miljön, förbannad på att en bråkdel av jordens befolkning kämpade för tillväxt och för att få det allt bättre medan resten av jorden drogs längre ner i en ekonomisk slum, förbannad på morden på 15000 rävar och en miljon minkar per år för att några ska få klä sig i päls en eller ett par gånger om året. Fem år senare är jag lika förbannad. De flesta som söker sig till politiken, vill jag hävda, gör det på samma grunder. Man är förbannad över systemfelen i dagens samhälle och man bär på en dröm om ett bättre. En dröm man vill förverkliga. De som kedjar fast sig i träd som någon vill fälla, sätter sig framför ingången till en pälsaffär, gömmer flyktingar eller desarmerar kärnvapen tror jag gör det av samma ilskna grundskäl. Att syssla med partipolitik och att syssla med civil olydnad är inte så långt ifrån vartannat som många tycks tro. Partipolitikens uppgift är att stifta lagar, men man måste vara bra inskränkt för att tro att de lagar som stiftas är de allra bästa som kan tänkas och helt utan möjlighet att utvecklas. Den civila olydnadens uppgift är att öppet och utan våld visa på ett högre moralmedvetande än lagboken, visa var lagtexten brister och bilda opinion.

I en tid då allt ska gå snabbt och politiska frågor lättast reduceras till svart och vitt är det svårt att uthärda utan en dogmatisk ton i debatten om civil olydnad. Antingen ska man tycka att det alltid är fel att bryta mot lagen, eller så lierar man sig med terrorister. När civil olydnad blir synonymt med galna husockupanter i Linköping utrustade med brandbomber och gatsten så känns det svårt att ta den civila olydnaden i försvar. Men världen, och inte heller politiken, är inte antingen svart eller vit. Den rörelse jag kommer ifrån, den gröna, har sitt ursprung från användandet av utomparlamentariska metoder och vårt arbete i parlamenten hade aldrig kunnat bli framgångsrik utan arbete utanför. Den nu så välkända och folkkära almstriden var ett startskott för den gröna rörelsen i Sverige. När tre dömdes för att ha brutit sig in i en kärnvapenfabrik i Storbritannien för ett år sedan så kändes en igen som tidigare miljöpartistisk kommunfullmäktigeledamot. Ändå har inte en droppe blod spillts i de gröna idéernas namn, icke-våld har varit en ledstjärna. Och få Interpol-akter har sökt de som gömt sig efter en insats i den gröna kampen, öppenheten har varit en grundbult. Vi har inte, som Gudrun Schyman, grumliga terroristorganisationer från Tyskland eller bestialiska gerillor från Sydamerika på vår ideologis samvete. Ändå har vi inte nöjt oss med parlamentariskt prat.

Civil olydnad som bygger på öppenhet och icke-våld är bra, den är ett komplement till annat demokratiskt arbete och mycket av det som vi idag känner som kärnan i demokratin skulle aldrig ha blivit verklighet utan civil olydnad. Kampen för såväl kvinnlig rösträtt som arbetares rättigheter har inte alltid följt lagbokens ram. Att tro att den civila olydnaden har spelat ut sin roll när demokratin nått det stadium det nått idag är att tro att demokratin är färdigutvecklad. Vilket rimmar illa med alla deviser om en demokrati som varje dag måste erövras. Men man får inte heller blunda för att många svåra gränsdragningar måste göras, fast inte borde väl politiker rädas svåra gränsdragningar? Inte kan man väl tro att politiken alltid ska vara enkel och glasklar?

Öppenhet är alltså en huvudprincip för civil olydnad, men när flyktingpolitiken skärps och humanismen är glömd så gör man helt rätt i att gömma flyktingar. Då kan det vara ostrategiskt att öppet skylta med detta. Men som flyktinggömmare är man beredd att i humanismens namn ta det straff som lagarna utdömer, på så sätt är det öppet. Kanske måste principerna om medmänsklighet värderas högre än de om total öppenhet. Den andra huvudprincipen för civil olydnad, icke-våld, är inte heller den absolut. Om man bryter sig in i en kärnvapeninudstri och desarmerar ett vapen med flera gånger större sprängkraft än bomben över Hiroshima så kan en och annan nyliberal skrämmas över våldet mot egendom. Men blir det inte bara ynkligt att tala om våld när någon omöjliggör mördandet av miljoner och åter miljoner människor?

Personligen är jag delgiven misstanke för egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsmakt efter att ha satt mig ner framför en pälsbutik i Göteborg. I femtio minuter ville jag få de förbipasserande och de som tänkt handla i butiken att fundera över hur det kan vara rätt att låta vilda djur som minkar och rävar först leva under vidriga förhållande inspärrade i trånga burar för att sedan mördas och hamna i en rik garderob. Min moral och mitt kännande för djuren var högre än den som en majoritet av riksdagsledamöterna klarat av att formulera ner i lagtext. Kanske är jag ett politiskt driftkucko, men jag kan inte se hur det kan vara fel att öppet, utan våld och med vetskap om vilket straff som kan följa vara beredd att på politiska grunder handgripligen bryta mot de lagar som strider mot min moraluppfattning. Lagar som på svaga grunder tillåter tortyr av djur. Samtidigt arbetar jag på i de parlamentariska strukturerna för att där få till ett förbud mot pälsfarmar. Det är att ge hela demokratin en chans. För 100 år sedan fylldes brottsregister av de som senare skulle ta den politiska makten och utveckla samhället, kanske är det ett större hot mot demokratin när straffregistret är tömt på politiker än när det inte är det. Civil olydnad baserad på icke-våld och öppenhet är inte fel. Våga drömma, politiker. Våga göra civil olydnad.

Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom