Kongresstal

Grön Ungdom växer. Vi är ett ungdomsförbund på frammarsch. Vårt mål, som vi kallar Vision 2000, är att ha 2000 medlemmar till nästa årsmöte i mars 2001. Vi är på god väg, men givetvis behöver vi er hjälp, bjud gärna ner oss till era skolor, tryck på för att bilda en Grön Ungdom-avdelning i era kommuner och skapa bra kontakter där ni redan har en GU-avdelning. För visst är det beklämmande att leva i en tid då de mest synliga ungdomsförbunden är SSU och MUF. Men där de tappar mark där vinner vi den. Lokalavdelningar bildas, regioner smälter samman, internationellt samarbete växer fram och medlemmar strömmar in. Det är Grön Ungdom av idag. Vi är en del av den vitamininjektion som håller på att bota en
generation från den farligaste epidemi man kan tänka sig; liknöjdheten.

Det finns nämligen lite att vara nöjd med i en värld där människor svälter för att bära upp vår världsdels livsstil, vår globala livsmiljö systematiskt våldtas och djur slentrianmässigt plågas till döds. Och förlåt mig SSU-bas Damberg och MUF-general Strömmer, de rörelser som byggt upp dagens system kan aldrig leverera morgondagens lösningar och inte heller attrahera oss som önskar ett helt annat samhälle. När man tror att begrepp som demokrati, rättigheter och humanism är färdigutvecklade och paketerade så är man inte värd framtidens förtroende. Vi gröna vet att demokratin aldrig blir fullständig, rättigheterna aldrig tillräckliga och humanismen aldrig för bred. Vi vågar prata om det där andra hycklar om. När jordbruksminister Winberg demonstrerar sin dubbelmoral genom att ena dagen visa en film över EU:s sviniga djurtransporter och andra dagen tillåta pälsfarmning och burhönserier och Schyman gör tafatta försök att trippa in med krokodilväska i djurättsrörelsen och översätta Marx till djurskydd så håller vi gröna seriösa diskussioner om djurrätt. För oss faller det sig naturligt. Vi har slagits mot EU:s transportbidrag långt innan Winberg orkade sätta på en film i riksdagskammaren. Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet har varit den främsta grundpelaren sedan partiets bildande. Det är en seger för djuren att vi nu kräver förbud mot djurhållning på cirkusar, förbud mot mink och hönor i bur och att vi dragit konsekvensen, satt ner foten och sagt att ingen regering med grön medverkan kan passera utan en djurskyddsminister. Men vilka beslut som än har fattats i detta vackra slott så dödar pälsindustrin fortfarande 15000 rävar och över en miljon minkar varje år efter att ha tvingat dem leva under vidriga förhållanden. Nu gäller det att gå från ord till handling. Det fanns de som sa att humanismen aldrig kunde innefatta slavar. De fanns de som sa att demokratin inte lämpade sig för kvinnor. Idag finns det de som säger att djur inte har några rättigheter. Även om kongressen tyvärr inte önskar att FN ska våga skissa upp djurs rättigheter så går det aldrig att rättfärdiga en minks liv på en uppslagen kvällstidning för att dödas och bäras till en garderob. Det är humanism att kräva att pälsfarmning förbjuds.

Miljöpartiets första kongress det här årtusendet har temat barn, man frågar sig idag varför det föds så få barn i Sverige. Men när vi lever i ett samhälle där människor känner att de inte kan vara riktigt vackra utan att bära ihjältorterad päls så kan man fråga sig: vem fan vill ha barn?

Ungdomen är ljuv. Det är en tid man kan ägna sig åt att vara obunden, ansvarslös och leva loppan. - Om man vill och om man har en mamma som ser efter en. Men det vill de flesta inte och de flesta mammor vill heller inte passa sina 25:åriga barn. Ungdomar idag vill ta ansvar, vill ha en framtid att se fram emot. Men vad är framtiden då utveckling räknas i termer av BNP och ekonomisk tillväxt? Vad är framtiden när livslust, skaparglädje och välmående är oviktigt? Vad är framtiden när skolbarn blir utbrända av stress och hårda krav? När vissa måste jobba tills de storknar, medan andra placeras i åtgärder som kostar mer än de smakar. Vad är framtiden när 40-talister krampaktigt håller fast vid 40-timmars arbetsveckor och både skapar ett ohållbart klimat och stänger ute nya förmågor från arbetsmarknaden. Vi som är unga, vi står utanför och stampar. Vi väntar bara på att det här ohållbara systemet ska kapsejsa så vi får sjösätta en ny skuta. En skuta som inte tror sig ha vinden i ryggen hela tiden, utan som kan segla oavsett väder. Vi lever på 2000-talet. Ungdomars framtid är en framtid av antingen hårt arbete och stress, eller arbetslöshet och otrygghet. Vad har vi att se fram emot? Kan vi annat än frukta många och långa år av ständiga problem med CSN och somrar och jular utan ett öre på fickan? Och efter det då? Vad händer sen? Ska vi jobba ihjäl oss eller ska vi leva i ständig ovisshet om vi har råd att gå på bio eller köpa ett nytt lyse till cykeln? Otryggheten är ett faktum. Likaså beroendet av ströjobb, andrahandslägenheter och backup från föräldrar eller myndigheter. Det oberoende som ungdomar påstås ha är en myt. Det finns inte. Visst, vi har ingen familj att ta ansvar för, inget jobb, inga åtaganden. Men det är inte oberoende. Det är otrygghet. Ungdomen är inte ljuv. Inte så länge ung och människa inte är synonymt. I vår värld passar det att vara barn. Eller att vara vuxen. Det finns inte utrymme för dem som befinner sig mittemellan. Det här är 2000-talet. Alltså kan jag inte säga hur bra det ska bli när vi går in i det nya millenniet med ett systemskifte. Vi är redan där. Och vi kan inte längre skjuta på vår gröna samhällsomvandling i väntan på bättre tider. Tiderna skapar vi själva. Vi måste sätta fart. Om jag och alla andra ska kunna ta vara på sin ungdom måste vi få till ett mer ungdomsvänligt samhällssystem. Vi, de gröna, vi talar ofta om förkortad arbetstid som en reform för alla. Men jag säger inte bara att den är till för alla, jag säger även att den är till för unga. Alla är inte unga och unga är inte alla. Men det är viktigt att framhäva att detta skulle vara till fördel för de som inte kommit in på arbetsmarknaden. Dela på jobben! Motverka ålderssegregeringen som härskar Sverige. Det är viktigt att framhäva att detta tillsammans med ett friår, skulle öppna upp den instängda arbetsmarknaden och öka flexibiliteten. Ungdomar vill ta ansvar! Ungdomar vill inte lata sig och leva på föräldrarna. Ungdomar vill vara kreativa, ta egna initiativ och förverkliga sina drömmar. Men det kan de inte göra när de står i sina röda skjortor i stekoset på McDonalds.

Lösningen heter medborgarlön. Lösningen heter; låt människor vara fria! Låt livsglädje och välmående bli mer värdefullt än BNP och ekonomisk tillväxt. Låt medborgarlönen visa att det samhälle vi lever i växer av musik, konst och lyckliga människor. Låt oss slippa utbrändhet, stress och otrygghet. Nu!

Vi gröna har många idéer. Många unga, fräscha och friska idéer. Men det räcker inte med idéer, det krävs också handlingskraft. Vi måste visa världen att vår politik håller! Nu! Innan vårt partis ungdom och vår politiks ungdomlighet är helt förspilld och ingen återvändo finns. Än så länge befinner vi oss i ett vakuum. Vi unga står och stampar i mellanrummet mellan barn och vuxen. Ungdomars livssituation räknas inte i dagens samhälle. Vi omfattas inte av trygghetssystemen. Vi finns knappt. Ungdomen är inte ljuv. Vem fan vill ha barn!?

Kongressen har flera tunga frågor kvar att handskas med. Kanske är få så tunga som de som rör maktlösheten och demokratin. Det sägs att unga har tappat tilltron till politiken. Det är inte sant. Politiken så som den verkligen är, med drömmar, visioner och alternativ har aldrig varit så het och inne bland unga som den är idag. Fråga dem som dansar på Reclaim the City eller lånar ut sina cyklar till världens miljöministrar under toppmötet i Malmö. Partipolitiken däremot, den är på väg ut. Utmaningen för ett grönt parti som vill vara stigfinnare är att hålla sig så långt framme att vi vågar drömma, visionera, visa på alternativen och vara en del av framtiden samtidigt som vi tvingas taktisera och kompromissa i nutiden. Vi får dock aldrig gå på de lockrop som gör oss till ett med gårdagens etablissemang. Det är en självklarhet att unga vänder partipolitiken ryggen när den inte tillåter visioner och drömmar. När ideologin har dött åldersdöden hos sex av riksdagens partier så försvinner ju det som gör partipolitiken unik - den logiska kedja av idéer och det magiska mönster som en ideologi ska vara. När partierna blivit åsiktsapparater kan man lika gärna engagera sig i mindre korrumperade enfrågerörelser. Vi får aldrig släppa det som är grönt. En kompromiss där vi backar längre ifrån vårt gröna mål är ingen kompromiss, utan en kom-pro-miss, kommer före misstag.

Inte heller kan partipolitiken föda annat än känslan av maktlöshet när varje beslut som tas mot människors vilja motiveras med att det globala kapitalet kräver det. Det finns alltid ett val, alltid en annan väg att gå. Nej, Persson, ingen fråga har bara svarsmöjligheterna ”ja, nu” och ”ja, senare”. Inte ens EMU. Det enda vi vet om framtiden är att ett samhälle som inte lever i samklang med naturens lagar enligt samma lagar bara kan bli en parentes i historien. Det enda vi kan lära av historien är att det i slutändan alltid är du och jag och killen som driver kiosken nere i Vadstena som har den slutgiltiga makten. Fast då invänder väl SAF och storföretagsledarna något om flytt och utomlandsetableringar. Och om vi vågar gå en annan väg än den Persson och Lundgren pratar om då gör de kanske verklighet av det de hotat om sedan lagstiftningen om 48-timmarsveckan. Jag kan nästan se hur de står där vid hamnen i Helsingborg iklädda sina lite för små flytvästar, eller var det fallskärmar, muttrande över den svenska viljan till förändring. Och jag kan garantera att ingen kommer stå och skrika att vi lägger ner daghemmen, höjer arbetstiden, skjuter av pensionärerna, går med i EMU och inför marknadsdiktatur om de stannar. För vi vet alla att om de hoppar kanske vi äntligen kan få in alla välutbildade invandrare från korvkioskerna i företagsledningarna, nytänkande kvinnor från sekreterarstolarna i chefspositionerna och kreativa ungdomar från avbytarbänken i styrelserna. Grön politik mot maktlöshet är en demokrati där makten finns hos dem de berör. Där besluten ligger på så låg nivå som möjligt. Vad ska vi då med EU, var platsar då EMU? Det är inte inskränkt nationalism som ligger till grund för grönt superstatsmotstånd, det är drömmen om en värld där man har makt att själv styra sin vardag och verklighet. Ibland är den lägsta möjliga nivån för beslutsfattande globalt, över hela världen, gränsöverskridande miljöproblem, grundläggande mänskliga rättigheter och globala spelregler för kapitalet är sådana beslut som kräver ett globalt forum. Men var har en rikemansklubb i västra Europa sin plats i en sådan vision? Idag föder inte EU något annat än mer maktlöshet, och i ett samhälle där man bara är en kugge i ett stort ekonomiskt ekorrhjul och där påverkan är begränsad av storebror från jordgubbsfältet till valutan så kan man fråga sig: vem fan vill ha barn?

Det kanske kan tyckas som att vi har ägnat de här minuterna åt att försöka lyfta fram typiska ungdomsfrågor. Men i själva verket har vi pratat om en vision. En vision om att avskaffa generationsväldet. En vision om att den svenska politiken ska vara lika öppen och lockande för ungdomar som för Persson och Leijonborg. En vision om att politiker i samma division som Dahleus och Lundgren inte ska våldföra sig på det ungdomliga engagemanget. Vi har pratat om frågor som kanske kan tyckas passa lika bra för gamla som unga. Men faktum är att djurrätt, medborgarlön och friår är unga frågor. Frågor som engagerar, berör och intresserar unga. Frågor som kan föra in ungdomar i samhällets gemensamma trygghet. Som kan uppmuntra oss att skapa vår egen trygghet. Unga är ingen belastning, de är en tillgång! Den här visionen, om ett avskaffat generationsvälde är ingen utopi. Det är ett delmål i den gröna kampen och ett delmål som finns inom räckhåll. Vad som krävs är en stor portion vilja och att de som idag sitter på makten vågar låta oss unga ta ansvar. Engagemanget, kunskapen, viljan och intresset finns. Men unga frågor kan aldrig bli ungdomars frågor om inte vi, vi unga, själva får utveckla och driva dem. Mainstreampolitikern kan aldrig få ungdomar att känna sig delaktiga eller ens känna att politiken och de reformer som genomförs är till för dem. Misstron finns. Det kommer den också att fortsätta göra så länge demokratin urholkas, centraliseringen fortgår och frågor som berör unga ignoreras. Partipolitiken är inte längre trovärdig för ungdomar som vill förändra, som vill ha ett nytt samhälle. Nu är det vår uppgift att visa att vi kan vara ett alternativ. Att vi inte är ett mainstreamparti. Vi måste våga visa att djurrättsfrågorna, medborgarlön och friår är unga frågor och därför måste vi också låta ungdomar engagera sig på riktigt. Unga ska inte leka politik. Unga ska driva politik. Politik som kan lyfta fram nya perspektiv, nya idéer och nytt tänkande. Det handlar om ett mångkulturellt samhälle, där segregation på grund av ursprung eller ålder går över i en debatt av mångfald, där man oavsett vilken fas i livet man befinner sig kan göra avtryck i politiken. Det handlar om att avskaffa ett välde, ett generations- och mainstreampolitikervälde. Och vi kan vara först ut på fältet. För det är ingen väg vi pratar om här, det är ett öppet fält med rum för många maskrosor. Vi måste tala tydligt: vår vision är en ung, grön revolution.