Vänsterns tappade miljögloria
Det finns mycket hyckleri i svensk politik. Vänsterpartiet står för en del av det. Partiet har genom att skapa en stämning kring sig själva och genom skicklig retorik blivit utrustade med en miljögloria. På sin hemsida gör man klart att vänsterpartiet är ett miljöparti. Och det är klart, vänstern är bättre än flera andra partier på miljöfrågorna. Men något miljöparti är man inte, och miljöglorian verkar man för länge sedan ha tappat, skriver Grön Ungdoms språkrör Gustav Fridolin JR och kommer med två exempel från samarbetet mellan regeringen, vänstern och Miljöpartiet.
Den i särklass viktigaste miljöfrågan idag är klimatfrågan. När hela städer ligger under vatten och naturkatastrofer kostar mängder utav människoliv, samtidigt som FN:s experter varnar för att de oväder vi ser idag bara ger en föraning om vad som komma skall, så står det klart att det behövs en seriös klimatpolitik. Men i klimatfrågan har politiker och makthavare från högsta instans till lägsta svikit kommande generationer och naturkatastrofernas offer fatalt. Varmare ekonomi har blivit viktigare än varmare klimat. Röstmaximering har blivit viktigare än planetens överlevnad.
I det nu så massakrerade internationella Kyotoavtalet förband sig Sverige från början att minska våra koldioxidutsläpp, som ligger bakom växthuseffekten, med åtta procent till 2010. Egentligen är det en löjligt låg siffra eftersom vi på femtio år kan tänkas behöva minska våra utsläpp med 50-70 procent. Men det var bra att det kom till stånd ett internationellt klimatavtal och i de nationella förhandlingar som kom att föras i Kyotos spår mellan regeringen och samarbetspartierna såg vi miljöpartister en sak som självklart, att målet skulle vara en minskning av koldioxidutsläppen med åtta procent så som Sverige sagt. Gissa om vi blev förvånade när regeringen började driva att minskningen istället skulle vara på två procent och hänvisade till en intern fördelning inom EU. Sverige skulle inte följa sina åtaganden själv utan lita på att andra EU-länder gjorde det åt oss, menade regeringen. Vänstern föreslog fem procent, i och för sig bättre än regeringen men frågan om varför man inte skulle följa internationellt ingångna miljöavtal kunde man inte svara på. Miljöpartiets förhandlare insåg snart att vi inte kunde komma någon vart med två så bakåtsträvande partier. V fortsatte glatt förhandla. Som om man skulle kunna förhandla med miljön om naturkatastroferna. Miljön förstår tyvärr bara handling, inte tomma ord.
Koldioxiden som släpps ut kommer från två av vårt samhälles största varblöder, massbilismen och oljeanvändningen. Därför är det viktigt att föra över transporter från väg till järnväg. Tillsammans med sossarna och vänstern förhandlade vi i höstas om en infrastrukturproposition. På järnvägssidan gick det hyfsat, vi fick den största järnvägssatsningen i svensk historia. Men det var inte lätt. På vägsidan blev det omöjligt. Socialdemokrater hade lovat motorvägar till hela landet och skulle nu hålla sina löften. Rusta upp mindre var man måttligt intresserad av. Vid sin sida hade man ett lamt vänsterparti. Även dessa förhandlingar var vi tvungna att lämna efter att ha fått garantier om den stora järnvägssatsningen och en paketsatsning på landsortens vägar. Vänstern stannade och fortsatte asfaltera landet med nya motorväg.
Vänsterpartiet är ett parti som alla andra. Man hävdar sig stå på de svagas sida, men de verkligt svaga, de som helt saknar röst i dagens samhälle, de som kommer efter oss på den här jorden, har inget hos vänstern och hämta. Partitaktik går före vad som är miljömässigt riktigt. Ekonomisk tillväxt och ekonomiska mål går före det ekologiska samspelet. Vill man välja ett parti som tar de viktiga framtids- och överlevnadsfrågorna på allvar finns det tyvärr bara ett alternativ idag, Miljöpartiet de Gröna.
Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom
Miljöpartiet de Grönas ungdomsförbund
Artikeln publicerad i tidningen Dagen, 020109