Inför WTO-mötet i Quatar

EU har sedan Seattle drivit hårt att man ska ha en ny bred runda. Trots stora protester från många U-länder och NGO:s har man inte velat ändra någon position. Det många U-länder för fram är i stället att man vill göra en ordentlig utvärdering av existerande avtal och reformera och demokratisera organisationen.
Nuvarande förslag till deklaration har inte tagit hänsyn till Afrika gruppen och MUL länderna (Minst Utvecklade Länderna), som under arbetets gång varit starkt kritiska. Förut fanns alternativen att antingen starta en ny runda, eller att låta bli. Nu finns bara alternativet att starta en ny runda kvar i förslaget, eller att utvärdera och börja den om ett par år. Andra viktiga förslag från många U-länder har helt droppats av sekretariatet som skrivit förslaget. Det ger ett intryck av att länderna är överens, trots att man självsvåldigtdikterat vilken väg mötet ska ta från sekretariatets håll.

Tanken är att man förutom att förhandla liggande avtal, ska ta in nya avtal om bla investeringar, offentlig upphandling och tjänstesektorn (där skola, vård, energiförsörjning etc ingår – allt som inte ”kan tappas på foten” enligt någon definition).
Med principen om ickediskriminering, dvs att man inte får diskriminera ett utländskt företag, kan det indirekt uppstå många svårigheter. Då kan det bli så att man anställer läkare från Indien för att de kräver lägre löner än svenska läkare (inte för att indiska läkare skulle vara sämre, men det är rätt vrickat).
Det är väldigt mycket i investeringsavtalet som ser ut som MAI. Båda kan sägas bygga på samma fundament nämligen det om ickediskriminering. Det är ett ytterligare steg mot att ge företagen större frihet, och att sätta regler för hur staterna får agera.

Regeringens linje
Utvärdering och analys av befintliga avtal, är något som många U-länder och NGOs för fram som krav innan man gör en ny runda och lägger på ytterligare en massa avtal. Mycket av existerande avtal har inte implementerats fullt ut och kräver enorma resurser att genomföra.
Pagrotsky säger att ”Det behövs ingen utvärdering innan man går vidare, för de analyserar hela tiden.” Det har gjorts några spridda skurar och inget ordentligt om vilka effekterna egentligen blivit av existerande avtal. Det WTO analyserar är hur väl länderna implementerar avtalen.
”För U-länderna behövs globala regler, därför måste vi ha en ny runda.” Visst behövs globala regler, men inte på den grund WTO bygger dem, och inte av vilken utvecklingspolitik länderna vill ha. I stort har de fattiga länderna inte vunnit något på de rundor som gjorts, utan det har lett till ökade klyftor och marginalisering. Frågan är vad de kommer tjäna på kommande avtal. Dessutom är det enorma kostnader för att genomföra de förändringar som behöv för att implementera avtalen. Dessa pengar måste tas någonstans ifrån och då får annat stryka på foten i utvecklingsarbetet.
”U-ländernas motstånd handlar om att de inte vill ha in miljö- och arbetsskyddsregler.” Detta är inte den största frågan, utan ett argument för att få med sig NGO:s och lura bort oss från de viktigare frågorna om investeringar och tjänsteavregleringar. Sedan får man sätta det i sitt sammanhang att företagen har sådan makt att de kan köra utpressning mot länder att avskaffa lagar och regler för att de ska investera där. Och enligt utvecklingspolitiken ska länder göra allt för att attrahera utländska investerare.
De afrikanska handelsministrarnas hade ett möte i början på juni där de tydligt uttrycker att de inte vill ha in nya frågor i WTO, utan först göra en utvärdering. (Detta finns att läsa separat)
Leif Pagrotsky sa på ett seminarium att: ”Man kan inte bedriva Robin Hood politik, det är naivt, utan det är en förhandling där man ger och tar.” Det säger rätt tydligt att det inte handlar om att skapa en schysst handel utan att man sitter fast i att varje land ska försöka få så bra fördelar för sin industri.

En anledning till att EU så gärna vill ha en ny runda, kan vara att man är medveten om att man kommer vara tvungen att ändra sin jordbrukspolitik. Då vill man ha något i utbyte. Genom att ha en bred runda där man sitter och kohandlar om allt mellan himmel och jord kan man förhandla sig till bra villkor för sina storföretag genom investeringsavtalet, i utbyte mot att ändra jordbrukspolitiken. Eller som Aileen Kwa, fårn Focus on the Global South uttryckte under seminariet Fokus på Världshandeln: ”U-länderna kommer få betala två gånger. Först har man haft förhandlingar där U-länderna lovades vissa saker. Detta har inte implementerats. Så om man lyfter det nu, så får man betala för det med något annat.”

Problemet är inte handeln, utan allt omkring som reglerar vad länder tidigare reglerat själva. Det gäller tjänster (allt läggs ut på internationell upphandling om man inte kräver undantag för vissa områden), investeringar - vilka krav de ställer på utländska företag som vill investera (att de tex ska köpa upp en viss del lokalt – det vill man förbjuda för att det är marknadsstörande), en ökad reglering av att länder måste ha minimistandards i patentlagstiftning, ett annat problem som redan finns är förstås att miljö och människor sätts på undantag och kräver vetenskapligt bevis att det är skadligt för att man ska stoppa import tex.

Problem med att ha en ny runda är ju också att alla länder måste implementera det som man kommer överens om, man kan inte välja att stå utanför. Beslutsfattandet inom WTO är så odemokratiskt, det är bara ett urval länder som får vara med och förhandla fram texter och den bilaterala pressen är enorm. Tex har EU bundit upp sitt bistånd till om U-länderna går med på en ny runda i WTO.

Med avtalen som reglerar nationell lagstiftning, låser man fast alla länder vid en utvecklingspolitik. En politik som bygger på neoliberal ekonomisk politik som ger makten till företag och avreglerar politiken. Den är otroligt ifrågasatt och debatterad inom NGO- och forskarvärlden och oavsett vad man tycker kan man ifrågasätta att man låser fast alla länder vid samma snäva modell. Kanske ska man i stället låta länder utveckla egna strategier och ge utrymme för andra vägar. Varken i Väst eller i Asien har vi byggt upp vårt välstånd kring totala avregleringar. Det har varit en blandning av styrning och avreglering. Handel och avregleringar har blivit ett mål i sig, i stället för utvecklingsmålen eller ekologisk hållbarhet (Det står att WTO ska sträva efter hållbarhet, men det utvärderas aldrig och är inte den praktiska verkligheten).

Det behövs reglering av den globala ekonomin. Men WTO är inte ett lämpligt fora för det. FN, trots dess brister, är ett bättre alternativ då det bygger på andra värden. Det vore mer intressant att inom FN ha ett ekonomiskt regelverk som reglerar företags verksamhet i stället för länder.

Tove Engvall
Internationell expert Grön Ungdom