Integrera Limhamn

Ibland är det bra att se landet från ett utanförperspektiv. Som när det gråts krokodiltårar över det låga barnafödandet samtidigt som ett av jordens största problem är överbefolkningen. Eller när skatten på det man inte vill ha, miljöförstöring och energislöseri, är löjligt låg men groteskt hög på det man vill ha, arbeten. Ibland blir det riktigt absurt. Sverige är ett land fyllt utav välbärgade stadsdelar och byar där nästan alla är utav samma etniska ursprung, svenskar. Så finns det några stadsdelar och förorter som lider utav det som kommer att kallas Östermalmssyndromet, alla klär sig likadant, förslagsvis i rosa skjorta med eller utan kostym, kommer från samma ekonomiska klass, har likartade utbildningar, pratar samma utpräglade dialekt och har definitivt samma etniska ursprung, nämligen det svenska. Där utöver finns det några stadsdelar och förorter där det lever människor med alla olika slags bakgrund och utbildning, olika kulturer och stilar, olika språk och religion, för att inte tala om ursprung, nationalitet och medborgarskap. I svensk politik är det den senare mångskiftande och färgsprakande gruppen människor som ska integreras. Kosovoalbanska byggjobbare, iranska läkare och arbetssökande svenskar buntas ihop i samma grupp för att integreras. Rosengård, Fittja och Hammarkullen görs till synonymt med problem. Men ingen skulle kalla Östermalm, Limhamn eller Vasastan för problemområden. Ibland behövs det utanförperspektiv.

90-talets regeringar bär alla ansvaret för en politik med utgångspunkten att de nya svenskarna inte kan integreras därför att de är isolerade ute i getton med namn som Rinkeby och Gårdsten. Är man riktigt kritisk kan man säga att gårdagens politiker somnade här och sedan grävde ner hela frågan i en djup pappershög, är man lite snällare kan man i vart fall konstatera att man inte kom någon vart kanske just för att man såg områden fyllda utav serber, bosnier, kurder, turkar, somalier och salvadorianer som problem och områden med stämpeln ”svenskt” som problemfria.

Det handlar inte om att förringa de problem som faktiskt finns i de förorter där det bor många personer med utländsk bakgrund. Men när man läser 100 år gamla skrifter om problemen på Söder i Stockholm eller andra fattiga stadsdelar är det lätt att fundera över hur mycket vi egentligen har lärt oss. Makthavarna för hundra år sedan förklarade hur det såg ut där de marginaliserade bodde, sexualiteten var okontrollerad, kriminaliteten hög, droganvändning monstruös (även om det mest handlade om sprit och tobak) och kvällslivet vilt. Problemet skulle lösas med att dessa socialt missanpassade människor skulle placeras ut för att diciplineras och bli som folk. De var ett problem, de skulle spridas ut. Det är sant att flera utav dagens förorter har problem med droganvändning och kriminalitet, men det gör knappast de boende där till problem som ska spridas ut.

Det som istället behövs är verklig rättvisa och lokal frihet. Situationen i ett bostadsområde speglar ofta befolkningens sociala och ekonomiska villkor i stort. Så kallat invandrartäta områden blir lågstatusområde dit få söker sig, och man bara kan betrakta genom TV:s socialporr-program och debatter som låtsas möta verkligheten. Verklig rättvisa ger även dessa områden en juste boendemiljö, även om det kostar en slant. En slant som kanske får tas från Limhamn. I takt med detta bör myndigheter och institutioner flyttas ut till dessa lågstatusområden och snart följer företagen och servicen efter. Ger man dessutom området lokal självbestämmanderätt, låter man det pröva andra vägar till beslut än genom partier och satsar man på lokal självförvaltning (man ger de boende rätt att själv sköta städning och underhåll av sitt område) så har snart dessa områden mist sin lågstatusstämpel. Och det utan att någon behövt spridas någonstans.

Integrationspolitik ska inte utgå från hur man får nya svenskar att flytta från sina stadsdelar. De verkliga problemområdena är medel- och överklassens bostadsområden. Integrationspolitikens uppgift är att se hur dessa etniska svenskar släpper in andra, även sådana utan rosa skjortor. Min favoritstadsdel i Berlin är Kreuzberg. Där trivs jag och känner mig trygg, tyskarna från andra stadsdelar brukar fråga mig hur ofta jag blir rånad. Ibland är det bra med utanförperspektiv.

Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom