Vädret slår tillbaka
En naturkatastrof krävde ett liv och skadade minst tretton personer, vissa allvarligt. Den här gången hände det inte i något land långt borta, utan på den svenska västkusten. Kanske är det vad som krävs för att påminna svenskarna om vilka makter naturen och vädret besitter. För det räckte tydligen inte att Skåne härjades av vilda orkaner i höstas, eller att Moçambique formligen slets i stycken. Det senaste decenniet har troligtvis varit det varmaste på 1000 år. Hälften av de femhundra årens senaste temperaturförändringar har skett under 1900-talet. Hundratals forskare i The Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC, har enats om att mänskligheten kraftigt påverkar klimatet. Boven i dramat är vår tids, mänsklighets och samhälles två största varbölder, oljeanvändningen och massbilismen. Kanske borde de som med näbbar och klor slåss emot en höjd koldioxidskatt tänka en extra gång på dödsfallet som det senaste ovädret orsakade i Gullspång.
Det finns inget som kan bevisa att det stora åskovädret i Västsverige är en konsekvens av växthuseffekten och klimatförändringarna. Men det finns heller inget som pekar på att just det ovädret inte skulle vara sammankopplat till den globala uppvärmning som västvärlden är skuld till. Och får man tro sakkunskapen så finns det fler oväder att vänta. Chefen för FN:s miljöorgan UNEP, Klaus Töpfer, har slagit fast att dagens oväder bara ger en föraning om vad som komma skall. Det är klart att växthuseffekten skrämmer. I takt med utsläppen av koldioxid och ovädrens blodsutgjutelse så växer sig den politiska och folkliga opinionen sig allt starkare mot oljeanvändningen och massbilismen. Men politiken prioriterar fortfarande tillväxten högre än liv. Snurr på det ekonomiska maskineriet är fortfarande viktigare än 15 miljoner människor i Bangladeshs rätt till tak över huvudet, så många beräknas bli hemlösa om havsytan stiger med så lite som en meter. Marginalskatternas storlek är fortfarande en viktigare politisk fråga än de faktorer som skapar oväder som det som tog ett liv i Västsverige. De som slåss mot höjda koldioxidskatter visar med all önskvärd tydlighet att man inte tar så hårt på de av mänskligheten framkallade oväder som börjar kräva liv jorden runt. För dem är det är viktigare att kunna ta bilen en kilometer ner till snabbköpet varje lördag än att öriken som Maldiverna får fortsätta existera. Visst är det väl en rolig paradox som sätter sig som en klump i halsen, TV:s kanske största underhållningsprogram, Expedition Robinson, riskerar få flytta ut på en svensk skärgårdsö om inte samhället ändras i grunden. Om inte ett varmare klimat blir intressantare än en varmare ekonomi.
Gårdagens politiker verkar ha svårt för att genomföra de förändringar som framtiden kräver. Trots att varje 10-öring i höjd koldioxidskatt per kilo kan ge fyra miljarder i sänkt arbetsgivaravgift, och trots att det finns utmärkta förslag för att kompensera för landsbygden så vågar inte den politiska eliten ta steget. Miljöpartiet har pressat sossarna och vänstern till ett löfte om att 30 miljarder skattekronor ska växlas mellan skatt på arbete till skatt på miljöförstöring, men skatter som verkligen kan ge någon effekt vågar man sig inte på. Vänstern har klart deklarerat att man inte vill höja några drivmedelsskatter. Så mycket värt var de goda orden om miljön.
Det är som om den gamla politikens försvarare helst vill rycka på axlarna i ett utrop av vilket väder, och mumla något om att miljön klarar sig i vart fall. Kanske vore det till och med trevligt med lite varmare i Stockholm och när dottern en dag frågar vad som ska göras när oljan tar slut får man väl le besvärat, tänker säkert en och annan företrädare för betongpolitiken. Men det räcker inte. Besvärade leenden kommer inte hjälpa när dottern får cancer av ett förtunnat ozonskikt, som vissa forskare varnar hör samman med växthuseffekten. Besvärade leenden stoppar inte oväder av den typ Västsverige fick uppleva. Vad som krävs är istället en radikal klimatpolitik för att vända problemen. Vi måste begränsa ökningen av det totala trafikarbetet, föra över transporter till energisnåla och miljövänliga trafikslag, öka anslagen till klimatforskning och forskning kring alternativa bränslen, energieffektivisera och introducera biobränslen med kraftfulla ekonomiska styrmedel. Målet måste vara att få in bilens alla miljökostnader i bensin-, diesel- och oljepriser genom höjda energi- och miljöskatter. Ett första steg är en höjning av koldioxidskatten. Landsbygden måste subventioneras, det är sant och det kan göras med avskrivning av studieskulder, höjda grundavdrag och medborgarlön med Norrbotten som försökslän. Poängen är att en successivt höjd bensinskatt med garantier för att bensinpriset inte sänks så provocerar man fram de alternativa bränslen, som ska skattebefrias och på sikt kan lyfta landsbygden.
Med seriös subventionering av landsbygden, och Västsveriges oväder i färskt minne borde motståndarna mot höjd koldioxidskatt hålla sig ganska tysta. Till Maldiverna och Bangladeshs stora glädje, här har snart vår brist på klimatpolitik trollat bort både land och bygd.
Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom
Publicerad i Arbetet Ny Tid