Blå planekonomi inte bättre än röd
Tove Lifvendahl verkar vara en idealist, men dessvärre sällar hon sig till de idealister som tror på enkla lösningar. När vi nu äntligen har blivit av med tokvänstern så har tokhögern istället julafton. Många av de värsta tomtarna från den tiden har nu helt enkelt bytt sida. Från blind tro på staten till blind tro på företagen. Och Tove hejar på. När klyftorna i världen ökar så påstår hon istället, glad i hågen som en ungkommunist, att de minskar.
En någorlunda fri företagsamhet är en naturlig följd av demokrati. Låt oss börja debatten med denna viktiga grund. Det är demokratin som skapar denna fri form av företagsamhet, men fri företagsamhet skapar inte nödvändigtvis demokrati. Det är detta stora misstag som nyliberalerna gör och som bottnar i historielöshet. För medan vänstern omfamnade kommunistiska diktatorer under det kalla kriget så omfamnade högern en massa fascistiska diktatorer med hänvisning till att det fritt gick att köpa coca-cola i deras länder. Pinochet, Franco och många andra hyllades reservationslöst.
Det finns en avgrund mellan den demokratiska liberala traditionen och den högertradition som Tove är sista arvtagare till. Hon är medlem i ett parti som aldrig själva bett om ursäkt för sitt motstånd till fri rösträtt och demokrati, men som nu frenetiskt makar sig åt mitten till och försöker svepa sig i folkpartiets historia som en tunn mantel över de egna gamla idéerna.
Men det går inte. Man kan inte bygga en politik på en halv idé om världen. Vare sig denna idé är kommunism eller slabanghöger.
Jag tror på demokrati först och främst. Det innebär lika rättigheter för alla, inte bara för företagen som i Toves värld.
Det är ett intellektuellt felslut av enorma mått att tro att företagen kan ta samhällsansvar. Marknadsekonomi är ett underbart och överlägset sätt att bestämma vad som ska produceras. Däremot är det uselt på att lösa andra problem. Det är som att tro att man kan bota förkyldning med klister för att det är bra att bygga plastmodeller med.
Företagsledningarna har ett ansvar mot sina aktieägare. De ska alltså generera största möjliga vinst inom de spelregler som finns. I de fall där det finns bra spelregler fungerar detta bra, finns det inga spelregler fungerar det ofta dåligt.
Historien är full av företags misslyckanden. Personer som förgiftats, misshandlats, mördats och lurats av privata företag. Marknadsekonomi blir så lätt till blå planekonomi.
Civilisation leder till privat ägande, men privat ägande leder inte alltid till civilisation. Till detta måste man ha politik. En politik som inte bara ger företagen ett ansvar inför aktieägarna utan också aktieägarna ett ansvar för vad företaget sysslar med.
När genmatsföretagen planmässigt vill införa sina manipulerade grödor för att odlarna då tvingas att köpa bekämningsmedel av ett visst märke så är det inte marknadsekonomins stora stund direkt. Och bara med politik kan vi konsumenter tvinga företagen att deklarera vad vi faktiskt köper av dom. För att ta ett exempel. Galna-kosjukan är ett annat exempel. Att göra korna till kannibaler är inte konsumenternas idé utan drivs fram av företag som inte förmår att ta ansvar..
Att, som Tove och MUF, tro att det är marknadens väl som ska frälsa de fattiga länderna är kvalificerat blaha. De fattiga länderna mår inte bättre av att få sälja mer kaffe, kakao och tobak till de rika länderna. Istället behövs rejäla skuldavskrivningar, ordentligt höjt bistånd och Tobinskatt. Högt bistånd har Tove och hennes kamrater länge varit de främsta motståndarna till. Skuldavskrivning har Tove avfärdat som lika dumt som att skriva av skulder till en spelmissbrukare, i MUF:s värld blir fattiga människor tydligen detsamma som psykiskt besatta människor. Tobinskatt tror hon inte heller på, istället lovordar organisationer som Svensk Handel, som står nära MUF och Toves idéer, det faktum att över 90% av handeln mellan stater sker bara med pengar och utan varor bakom. Trots att minsta barn kan se vilken risk det innebär att ett rykte kan sänka en hel ekonomi. ATTAC är ute och cyklar, skrev Tove på Passagen Poliik. Tyvärr Tove, det är du som är ute och cyklar. Vi behöver inte mer marknads-halleluja, men vi behöver mer demokrati. Den blå planekonomins antidemokratiska projekt som EMU som vi istället måste bekämpa.
Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom