Biskoparna förråder homosexuella

Homosexuell kärlek är en förbluffande känslig fråga för Svenska kyrkan och dess företrädare. Den senaste klavertrampet är när biskoparna i sitt biskopsbrev förbjuder präster att på eget initiativ upplåta kyrkorummet för vigsel av homosexuella. Det ska tydligen inte uppfattas som en markering mot homosexuella, eftersom välsignelser fortfarande är tillåtna. Men vad är en omotiverad åtskillnad mellan välsignelse och vigsel annat än retorisk rappakalja, en homofobi dold under biskopars förtjusning för det konservativa? Det är ett förräderi mot homosexuella.
Guds förening inbegriper mer än relationen mellan man och kvinna. Som präst kommer jag att trotsa var biskops verklighetsflykt och viga alla älskande par, i Faderns, Sonens och den helige Andens namn.

Gud är inte bunden till kyrkans ortodoxi. Gud bor inte i byråkratiska pappershögar. Frågan är var biskoparna hämtar näring åt sitt förbud. I privata fördomar? I samråd med en dömande gudom? I en trängd bibeltolkning? Att läsa Bibeln utan nödvändig distans gör en människa skelögd.
Inte sällan krävs det en oinvigd präst för att inse att kärlekens mångfald är större än kyrkans konservativa hållning till sina egna traditioner. Jag kräver ett svar på hur ni biskopar motiverar ett homofientligt direktiv? Var grundas den här sortens människosyn?

Stor i orden gäller lika mycket för vanligt folk som för världsfrånvända kyrkliga stofiler. Just nu gäller det allra mest för biskopar som skriver biskopsbrev. Jag ifrågasätter biskoparnas auktoritet. Att göra åtskillnad mellan människor, och dessutom anta sig ha gudomlig myndighet att göra det, är inte kristendom - det är hybris. Att göra åtskillnad mellan kärlek är inte kyrkligt – det är rasism.

Gud är inte homosexuell. Ingen kärlek kan mätas eller göras förmer än någon annan. Kärlek är kärlek. En kyrka som inte begriper sig på sitt eget kärleksevangelium ger jag inget förtroende att förätta några som helst bröllop.

Einar Westergaard
Präststuderande