NYHETSBREV
2009-04-28
GRÖN UNGDOM

Häromveckan var jag på ett seminarium om finanskrisen, huvudföredragande var SEBs chefsekonom Robert Bergqvist.

Bergqvist visade ett stort diagram som visade global tillväxt över de senaste hundra åren. Det som blev tydligt av det diagrammet är att även om konjunkturen svänger upp och ner både här och där, så finns det en stark övergripande trend som går långsamt - men stabilt - uppåt. Världsekonomin utvecklas succesivt, ny teknik gör oss mer effektiva, marknader blir mer dynamiska och uttaget av naturresurser ökar. Om en zoomar in på bnp-kurvan under en kortare tidsperiod så ser den ut att vara labil och oförutsägbar, men om en zoomar ut för ett längre perspektiv så blir det genast tvärt om.

Och när man tittar lite närmre på de senaste decennierna så blir det tydligt att efter 2001 så ökade den globala tillväxttakten markant, och fortsatte göra så kraftigt fram tills nu. Bergqvist menade att den konventionella uppfattningen har varit att globaliseringen har gjort världsmarknaden mer dynamisk och att Indien och Kina varit de ekonomiska motorerna.

Dock så har finanskrisen ställt saker och ting i ett annat ljus. Tillväxten i Indien och Kina har varit driven av konsumtion i främst USA och Europa. Det konsumtionsutrymmet har däremot tyvärr aldrig egentligen existerat, utan skedde med lånade pengar. Bergqvist menade alltså att större delen av den senaste tidens höga tillväxt snarare berodde på att banker lånade ut pengar de inte hade, än att världsekonomin egentligen blivit starkare eller mer effektiv.

Om vi går tillbaka och tittar på det där diagrammet som visade global tillväxt ur ett längre perspektiv, så visar det sig att världsmarknaden - finanskrisen till trots - fortfarande ligger ovanför normalläget. Visst, om en jämför med den lånefinansierade köpfesten som ägt rum sedan 2001, så ligger vi risigt till. Men om man drar ett rakt sträck som följer genomsnittlig tillväxt de senaste decennierna så ligger faktiskt en bra bit ovanför just nu.

Det innebär att det stora globala finansproblemet just nu är att inse att vi måste växla ner, inte försöka växla upp igen genom mer hokus pokus. Produktionskapaciteten världen över är dimensionerad för en konsumtionskraft som helt enkelt inte finns.

Detta är självklart en grov generalisering. Men min poäng är att det enda sättet vi har råd att i samma takt köpa ny bil, bygga om köket eller byta ut garderoben är med lånade pengar.

Och vem är det som betalar? Våra barn som behöver de gröna satsningar världens regeringar inte längre anser sig ha råd med, när de istället löser ut de banker som lånade oss pengarna de fortfarande inte har.