Sänk arbetstiden lagvägen

Den 23:e mars 2000 kan bli ett viktigt datum för framtiden. Det är då som miljöpartiets, socialdemokraternas och vänsterpartiets arbetsgrupp rörande arbetstidsförkortning slutligen ska presentera vad man kommit fram till. Redan har röster börjat höjas i rädsla för att arbetsgruppen ska föreslå en ändring av lagen om normalarbetstid i riktning mot en arbetstidsförkortning. Redan innan gruppens arbete är klart går alltså högt uppsatta människor inom svensk näringslivselit och politik ut till storms mot vad förslaget kan tänkas innebära. Trots att en arbetstidsförkortning är en av de bästa reformer som skulle kunna tänkas i dagens Sverige.

Så bra att man till och med kan säga att det grundmurade motståndet från delar av fack och näringsliv mot 35 timmars arbetsvecka inte verkar bottna i något annat än stendöd konservatism. De ekonomiska argumenten mot arbetstidsförkortningen borde falla då reformen dels bör genomföras tillsammans med en grön skatteväxling som gör det billigare att anställa folk, dels bör garantera de med lägst löner sänkt skatt som ger lika mycket pengar i plånboken trots arbetsveckans fem nya fria timmar. Då de ekonomiska argumenten därför tryter börjar det istället muttras från motståndarnas håll om att en arbetstidsförkortning skulle vara ”planekonomi”. Argumentet kommer tämligen sent då Sverige enda sedan 48-timmarsveckans införande 1919 haft en lagstadgad normalarbetstid (till miljontals arbetares stora tröst, innan dess var arbetsdagar på 10-12 timmar det normala). Siffran 48 har sedan sänkts till 40 och nu är det hög tid att Sverige sänker siffran också till 35 timmar. Inte minst för att vi håller på att bli det sista landet med den gamla 40-timmarsveckan kvar i samma Europa som de som nu protesterar mot arbetstidsreformen brukar framhålla som vårt främsta föredöme. Nej, om andra länders arbetstid är det tyst. Man hör inte SAF eller de borgerliga partierna fördöma Frankrike, Danmark eller Belgien för att vara planekonomier.

Sent ska syndaren vakna, heter det. Man kan hoppas att det också gäller den svenska näringslivseliten. LO har i vart fall vaknat i sista stund och gjort en total helomvändning sedan ordförande Bertil Johansson börjat tala i varma ordalag för den arbestidsförkortning man så länge försökt förhindra. Kanske bottnar Johanssons släppta misstro för 35-timmarsveckan i en ny insikt om att det inte är människans främsta mål att lönearbeta så mycket som möjligt. Det känns skönt att LO äntligen tagit ett första steg för att göra upp med Marx tes om att lönearbetet är det enda som för mänskligheten framåt. Insikten kommer inte en sekund för sent, de gamla arbetsdoktrinerna har fött fram en absurd situation där arbetslösheten är hög, samtidigt som lönearbetande människor arbetar groteskt mycket övertid och drabbas av stressjukdomar och utbrändhet.

För just så absurt är det. I dagens Sverige får alltfler människor brottas med stressens kroppsliga biverkningar medan andra mår dåligt över att inte erbjudas ett lönearbete. I det klimatet borde en arbetstidsförkortning vara naturlig. Arbetslösheten ger oss en unik möjlighet att sänka arbetstiden. En sänkning av normalarbetstiden till 35 timmar i veckan skulle kunna ge 200 000 nya jobb. Pengarna som här sparas bör självklart gå till skattesänkningar för att kompensera lönebortfallet för de som annars inte klarar av att sänka arbetstiden. Och självklart ska man fortfarande kunna arbeta både mer och mindre än 35 timmar. Säg den småföretagare som idag klarar sig på 40 timmar. Men normalarbetstiden, samhällets lagstadgade norm, ska vara 35 timmar.

Få förändringar ger så stora vinster som en verklig arbetstidsförkortning. Förutom att arbetslösheten kraftigt minskar så skulle det som sagt innebära mer fritid i samhället. Mer tid att engagera sig eller koppla av. Mindre stressjukdomar. Mer livskvalitet. Mer tid för barnen. En arbetstidsförkortning ger Sveriges barn och föräldrar mer tid än Alf Svenssons parollpolitik någonsin kan åstadkomma. Fem timmar mer för varje förälder att umgås med sina barn är inte ett dåligt förslag. Och vi har möjligheten. Den 23:e mars får vi hoppas att det tas ett steg för att utnyttja det.

Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom