Utvisa inte till död och tortyr
Sverige utvisar människor till död och till tortyr. Ibland landar det i Iran, det land i världen där straffen mot homosexualitet är som hårdast och där dödsstraff och tortyr inte är ovanliga mot de som älskar människor av samma kön, flygplan från Sverige med utvisade flyktingar som trots sin homosexualitet inte bedömts ha tillräckliga flyktingskäl. Sverige måste sluta utvisa homosexuella till dödens och tortyrens länder, skriver Grön Ungdoms språkrör Gustav Fridolin JR i ett försök att lyfta sexualpolitiken under Stockholms Pridefestival.
Han blev angiven av en infiltratör, någon som hade introducerats till hans gäng visade sig inte alls vara en god vän utan en som arbetade för staten. Han blev tagen på en lång bilfärd genom Teheran, iklädd ögonbindel och med tre män omkring sig. När ögonbindeln åkte av blev han förd till en tortyrkammare och slagen med batong. Över fötterna slogs han men kabel. Idag befinner han sig i Sverige och kommer troligtvis få stanna, inte på grund av generösa lagar utan på grund av duktigt lobbyarbete och hängivna advokater. Från Iran har han hört att tre av hans tidigare vänner försvunnit utan att lämna några spår och att tre andra hamnat i fängelse. Trots detta, trots otaliga berättelser som den här och vittnen till händelser som de här hävdar svenska tjänstemän på utlänningsnämnden hävdar att Iran inte tillämpar sina hårda straff mot homosexuella.
Det sägs att det fanns en tid då man kunde vara stolt över en generös svensk flyktingpolitik. Den tiden är sannerligen över. Genèvekonventionen är tydlig på att ingen ska behöva tvingas tillbaka till ett land där ens sexualitet gör att man riskerar tortyr eller dödsstraff. Den iranska strafflagen skriver klart ut att straffet för sexuellt umgänge mellan två män är döden. Ändå tvingar Sverige homosexuella tillbaka till ett osäkert Iran. 1997 kom det ett tillägg till den svenska utlänningslagen som säger att uppehållstillstånd ska kunna beviljas om en person är förföljd just på grund av sin homosexualitet. Men tillägget tillämpas bara enligt den snävast möjligaste tolkningen. Är man asylsökande från Iran går inte tillägget i lagen att använda, då regeringen slagit fast att det inte är någon fara för homosexuella i Iran förrän man öppet manifesterar sin sexuella läggning. Frågan är bara hur man i ett land utav infiltratörer, tjallare och mäktig fundamentalistisk statsapparat är möjligt att leva utan att manifestera sin sexuella läggning. De homosexuella i Iran möts på avskilda platser, träffar andra homosexuella under största möjliga diskretion och något gay-liv som vi känner det existerar inte. Ändå påstår tjänstemän från utlänningsnämnden att man som homosexuell i Iran lever ett gott liv så länge man inte tar sexuell kontakt eller hånglar med någon av samma kön på gatorna. Det är tydligt att honnörsordet hos dem som handhar ansökningar om asyl inte är humanism, utan inskränkthet.
Regler och tjänstemannapraxis är givetvis inte huggna i sten. De går att ändra på om det finns en vilja, ett samvete eller ett uns av humanism hos regering och riksdag. Vi gröna har en vision om en värld där man kan resa, bo och arbeta var man vill, vem man än skulle älska, vilka som än skulle vara ens föräldrar och var i världen man än må vara född. Vi har en dröm om ett samhälle där ingen diskrimineras på grund av sexualitet, ursprung eller kön. Därför känns det konstigt att kräva något som borde vara så naturligt, att Sverige ska följa Genèvekonventionen och inte utvisa någon till ett land där makten utdömer straff för felaktig kärlek. Det känns groteskt att det inte redan är självklart att Sverige inte ska utvisa någon till död eller tortyr. Men det är inte självklart. Tyvärr.
Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom
Publicerad i Göteborgstidningen GT den 3/8