Haltande slutförvaring

En förutsättning för den svenska kärnkraftens bevarande har, om inte annat så i den offentliga debatten, ofta varit försäkringarna om att avfallsproblemet är löst. De olika svenska kärnkraftsbolagen äger gemensamt SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) med ansvar för just avfallsproblematiken. Även om man bortser från frågan om rimligheten i att överlämna avfall dödligt farligt i tiotusentals år i händerna på vinstmaximerande aktiebolag, så har SKB flera gånger trampat rejält i klavertrampet. Inte minst 1997 då VD Peter Nygårds konstaterade att man, trots alla tidigare försäkringar, inte hade någon säker slutförvaringsmetod.

Detta ledde inte till någon förändring av SKB:s verksamhet. Man fortsatte att arbeta efter den fastslagna, om än osäkra, metoden som går ut på att det radioaktiva avfallet bör grävas ner i urberget, där vi varken kan ha full insyn över det, möjlighet att förutspå vad som händer med det inom den ofantligt långa tidsperiod det inte får exponera människor eller natur för fara eller verklig handlingsfrihet att flytta det då forskningen funnit en bättre metod. Idag undersöker SKB möjligheterna för sådant slutförvar i Tierp, Hultsfred, Oskarshamn, Nyköping, Östhammar och Älvkarleby. Med löften om jobb och pengar ska man göra sig av med kärnkraftens akilleshäl och sälja ut det dödliga avfallet. Men det har inte gått som man tänkt sig. Man har ännu inte hittat en kommun som i slutändan sagt sig vara positiv när det kommit till kritan. Malå och Storuman röstade i folkomröstningar nej efter genomförda förundersökningar och nyligen beslöt Nynäshamns kommunfullmäktige att inte ens tillåta SKB göra en förundersökning.

Förhoppningsvis fortsätter det så här. Förhoppningsvis hittar man inte någon kommun villig att utsätta sina framtida invånare för kärnavfallets faror. För inte så länge sedan fick befolkningen i Tierp, Hultsfred, Oskarshamn, Nyköping, Östhammar och Älvkarleby ytterligare en betänklighet presenterad för sig. Det har länge direkt försäkrats att de eventuella avfallslagren inte ska bli en global soptipp för kärnavfall, utan ett nationellt slutförvar baserad på ansvarskänsla inför tvånget att ta hand om allt avfall som våra kärnkraftsreaktorer producerar varje dag. Men utomlands är SKB inblandade i en helt annan diskussion. Nyligen deltog SKB:s vice VD Claes Thegerström och Oskarshamns kommunalråd Torsten Carlsson på den belgiska konferensen Topseal-99 där frågan om ett internationellt slutförvar diskuterades. Enda problemet som man såg med detta var att folkopinionen var mot. ”Att tala om multinationella eller regionala förvar är som att leka med dynamit”, slog Thegerström fast. ”Diskussionen skulle vara en katastrof i mitt land”, fyllde Carlsson i. Här hemma försäkrar man alltså att risken för att slutförvaren blir internationella är i det närmaste obefintlig, i Belgien grämer man sig över att man inte kan säga annat till svenska folket, inte vågar säga som det är. Och får till svar från belgaren Freddy Decamps att ”det pågående internationella samarbetet inom kärnavfallsområdet mycket väl kan leda till utvecklingen av multinationella förvar”.

Kärnavfallsfrågan är inte löst. Istället för att gräva ner och hoppas på det bästa, en strategi misstänkt likt att bokstavligen sopa problemet under mattan, så bör man fortsätta mellanlagra avfallet och satsa på forskning kring säkrare framtida alternativ. För den väg man nu slagit in på åker på bakslag efter bakslag, flera kommuner har sagt nej och inte kommer man lyckas gömma undan den internationella debatt som vill ha globala soptippar istället för nationella slutförvar. Nej, det är dags för SKB att lägga ner det gamla och satsa på ny forskning. Det är framtidens melodi. Inte borrhål och urberg.

Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom