"Homoforskningen patetisk"

Den forskning som idag utförs för att visa på var homosexualitet kommer ifrån och vem som är homosexuell är patetisk och omodern. Den lever kvar i en tid där det var en sjukdom att vara homosexuell, samtidigt finns det mängder av andra viktiga områden att forska kring, skriver Grön Ungdoms språkrör Gustav Fridolin JR i ett försök att lyfta sexualpolitiken under Stockholm Prides sista dag.

Vi lever i ett samhälle färgat av präktiga värderingar. Från snart sagt varje parti och varje politiker hörs en längtan tillbaka till Per-Albin Hanssons folkhem och det goda samhället där alla barnen var lika. Schyman och Persson ligger i fejd om vem som har rätt att klappa mannen som gjorde likhet till största politiska mål på huvudet. Men med sådana drömmar och anfädrar är det svårt att bygga ett samhälle där alla får plats och där olikheter är goda självklarheter. Normen man ska kämpa för att platsa i dagens samhälle är heterosexuell. Om homosexuella, bisexuella eller transpersoner nämns i politiska sammanhang så är det för att de ska tolereras, inte accepteras. Som om de vore något ont som man var tvungen att tolerera och inget självklart man accepterar. Och när Göran Persson fick välja mellan queer och kommunist så sa han skrattande kommunist, efter månader av korståg mot samma ideologi.

I det här klimatet av likhetstänkande får man kalla kårar av att det fortfarande satsas pengar och djur på att forska kring var homosexualitet kommer ifrån och vem som är homosexuell. Det var inte länge sedan gayrörelsen och djurrättsrörelsen, två rörelser vars krav ofta drivs i parlamenten av oss gröna, stod sida vid sida och fördömde de plågsamma djurförsöken som utfördes på råttor vid Göteborgs universitet för att utröna hur det kom sig att människor blev homosexuella. Man kastrerade och borrade upp skallen på en råtthane och placerade nervbanor i dess hjärna för att sedan se om den valde en han- eller en honråtta för sina sociala kontakter foch om detta kunde förändras med olika mängder injucerat testosteron. Förutom att djurförsöken var vidriga var syftet med forskningen dunkel, man försökte i förlängningen inte enbart ta reda på vilka regioner av hjärnan som låg till grund för det sexuella beteendet utan också se hur man kunde styra dessa. Decennier efter att sjukdomsstämpeln avfärdats på homosexualitet letade man alltså efter ett botemedel mot det.

Annan forskning kring homosexuella har varit rent patetisk. Forskare i San Francisco mätte fingrarana på 720 gatufestivalbesökare, frågade dem efter den sexuella läggningen och antecknade vilken ordning de hade i syskonskaran. Med statistik och forskning förde man till bevis att fingrarnas längd avgörs av hur mycket testosteron man belv utsatt för under fosterstadiet och att ett längre ringfinger än pekfinger på kvinnor betyder att man är lesbisk. En annan studie har funderat på om mäns homosexualitet syns i x-kromosomen, den kromosom man får av sin mamma. Snart kunde man konstatera att 75 procent av bögarna hade en xq28 (en liten del av x-kromosomen) som såg likadan ut medan 75 procent av de straighta männen delade på en annan xq28. Visst är väl forskningen fantastisk.

Det sägs att kunskap varken är ond eller god. Jag vet inte det. Jag kan inte för mitt liv se hur en forksning om hur man kan styra det sexuella beteendet, eller hur man på fingerlängden kan avgöra någons sexualitet går att använda för goda ändamål. Däremot kan jag räkna upp flera mindre goda diktatorer, homofober och fundamentalister som blir lycklig över nya rön av den här sorten. Samtidigt svälter en stor del av världens befolkning, i vissa afrikanska länder bär åtta av tio medborgare på HIV-viruset, marknaden på alternativa bränslen skriker efter konkurrens och västvärlden letar efter nya energilösningar. Det finns bättre saker att forska kring än vem som blir homosexuell och hur han eller hon blir det.

Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom