Vilket väder
Skåne härjas av vilda orkaner. Moçambique slits i stycken. Chefen för FN:s miljöorgan UNEP, Klaus Töpfer, slår fast att ovädren bara ger en föraning om vad som komma skall. Den varmaste vintern i mannaminne har precis passerats. Det senaste decenniet har troligtvis varit det varmaste på 1000 år. Hälften av de femhundra årens senaste temperaturförändringar har skett under 1900-talet. Hundratals forskare i The Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC, har enats om att mänskligheten kraftigt påverkar klimatet. Någonting händer med vädret som inte får avfärdas av vare sig politiker eller andra makthavare.
Det är klart att växthuseffekten skrämmer. I takt med utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser så växer sig den politiska och folkliga opinionen sig allt starkare mot två av vår tids, mänsklighets och samhälles värsta varbölder, oljeanvändningen och massbilismen. Men fortfarande prioriterar politiken tillväxten högre än Moçambiques befolkning. Fortfarande är snurr på det ekonomiska maskineriet viktigare än 15 miljoner människor i Bangladeshs rätt till tak över huvudet, så många beräknas bli hemlösa om havsytan stiger med så lite som en meter. Aftonbladets kampanj mot höjda koldioxidskatter visar med all önskvärd tydlighet att för vissa är det är viktigare att kunna ta bilen en kilometer ner till snabbköpet varje lördag än att öriken som Maldiverna får fortsätta existera. Visst är det väl en rolig paradox som sätter sig som en klump i halsen, TV:s kanske största underhållningsprogram, Expedition Robinson, riskerar få flytta ut på en svensk skärgårdsö om inte samhället ändras i grunden. Om inte ett varmare klimat blir intressantare än en varmare ekonomi.
Vår livsstil riskerar få många konsekvenser. Isar kan smälta, Maldiverna dränkas. Naturkatastroferna förväntas öka än mer. Nederbörden i Sverige, beräknar forskarlaget SWECLIM, ökar från tio procent i inre Svea- och Götaland till 50 procent väster om fjällkedjan. Årstiderna förändras, växtperioden i Malmö-Lund blir tre månader längre. Östersjön kommer bli isfri vissa år. Vad som blir konsekvenserna av detta kan vi idag inte göra mycket annat än drömma mardrömmar om. Klart är att bilköerna du hör om i radio varje morgon kommer leda till ordentligt förändrade levnadsförhållanden för livet såväl i Östersjön som på hela jordklotet. När den biologiska mångfalden börja leva på undantag borde det vara självklart att bilindustrins lobbing måste ge vika för den ekologiska verkligheten. Att oljeanvändning och massbilism måste minska. Att det är livsstilen som måste förändras, inte klimatet.
Gårdagens politiker verkar dock ha svårt för att genomföra de förändringar som framtiden kräver. Den politiskt tillsatta klimatkommittén beräknas vara färdig den 22:a mars. Det verkar troligt att man härifrån kommer förstå och förklara att höjda koldioxidskatter, kanske i form av en grön skatteväxling där skatten på arbete i stället sänks, är det effektivaste verktyget mot växthuseffekten. Att man verkligen kommer föreslå ett beslut om höjda koldioxidskatter verkar dock mindre troligt. Trots att varje 10-öring i höjd koldioxidskatt per kilo kan ge fyra miljarder i sänkt arbetsgivaravgift, och trots att det finns utmärkta förslag för att kompensera för landsbygden så låter det som om klimatkommittén inte vågar ta steget och bli annat än en i raden av de pappersproducerande åsiktsmaskinerna. Man har chansen att den 22:a mars markera en vändpunkt, ge omvärlden ett exempel, uppfylla klimatavtalet från Kyoto och börja motarbeta växthuseffekten. Men mycket lite pekar på att det kommer bli så.
Det är som om den gamla politikens försvarare helst vill rycka på axlarna i ett utrop av vilket väder, och mumla något om att miljön klarar sig i vart fall. Kanske vore det till och med trevligt med lite varmare i Stockholm och när dottern en dag frågar vad som ska göras när oljan tar slut får man väl le besvärat, tänker säkert en och annan företrädare för betongpolitiken. Men det räcker inte. Besvärade leenden kommer inte hjälpa när dottern får cancer av ett förtunnat ozonskikt, som vissa forskare varnar hör samman med växthuseffekten. Vad som krävs är istället en radikal klimatpolitik för att vända problemen. Vi måste begränsa ökningen av det totala trafikarbetet, föra över transporter till energisnåla och miljövänliga trafikslag, öka anslagen till klimatforskning och forskning kring alternativa bränslen, energieffektivisera och introducera biobränslen med kraftfulla ekonomiska styrmedel. Målet måste vara att få in bilens alla miljökostnader i bensin-, diesel- och oljepriser genom höjda energi- och miljöskatter. Ett första steg är en höjning av koldioxidskatten. Landsbygden måste subventioneras, det är sant. Men glöm inte att Maldiverna och Bangladesh snart har varken land eller bygd om inte den 22:a mars blir en vändpunkt.
Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom