En skohistoria från Ghana
Jag köpte nya skor i förrförregår, av en försäljare på trottoaren. Jag behövde ett par fina sandaler, och inte bara mina bekväma, stora Ecco-klumpedunser, i ett långt framskridet stadium av förfall... Jag behövde något nätt, jag kunde ha till kjol.
De sandaler jag fick tag i var alldeles utmärkta, fin kvalité och perfekt storlek, fantastiskt vackra i svart läder och mönstrade med briljanter, av paljetter och pärlor. Allt för 24 kr. Men de hade en liten rem mellan stortån och andretån, och saknade hälrem (som de flesta afrikanska skor, och därav den typiska afrikanska gångstilen... Jag har den också nu!:) och detta var jag inte van vid, så jag gick in dem lite i taget.
Igår gick jag dock hemifrån med BARA mina nya skor, utan att bära med mig klumpedunserna. Jag tog en taxi dit jag skulle, eftersom jag hade lite tidsnöd, men bestämde mig sen för att försöka ta bussen hem. Med min nya, afrikanska gångstil fick jag gå ganska länge innan jag kom till busshållplatsen. Sen fick jag återigen gå ganska länge (2,5 stora kvarter..) från min busshållplats till hotellet. Det började göra riktigt ont mellan tårna nu...
Det fanns inget glas på gatan. Jag var mycket frestad att ta av mig skorna. Men jag försöker ’göra som romarna gör’, och jag visste, att ingen afrikan någonsin skulle ta av sig skorna, om de så hade blödande skoskav, och det var nog ungefär vad det handlade om nu... När de inte har ätit på en månad, DÅ är det som de möjligtvis skulle sälja sina skor och köpa lite mat! Nej, jag skulle uthärda. Jag uthärdade... En liten stund senare tänkte jag: ’Äh, va 17, jag ÄR inte afrikan! Jag är svensk, och varför inte visa dem lite svensk kultur, där det är ok även för rika, i övrigt välklädda människor, att ta av sig skorna om de gör ont!’... Jag tvekade... ’Jag kommer att få SÅ många kommentarer, though...’ Sen tog jag av mig skorna och stoppade dem i handväskan, hoppandes att färre då skulle märka att jag var barfota.
Jag hade alltså väntat mig att få kommentarer. Jag hade inte väntat mig att få skor...! Men det var vad som hände. Plötsligt hörde jag springande steg bakom mig, och en man la ett par badskor, i bättre kvalité, framför mig och sa att någon där borta gett dem till mig. Jag stod handfallen och leende, men att tacka nej till en gåva är mycket oförskämt i Afrika, så jag tog på mig skorna. Nu ville mannen att jag skulle komma tillbaka och hälsa på den som gett dem till mig. Jag sa att jag inte ville gå tillbaka, nu när jag var nästan framme, men jag hade ju förstås fått skor, så jag följde väl med då! Jag förklarade för den unga kvinnan som var min välgörare om mina nya skor som gjorde ont, och sa att jag tackade så mycket för skorna jag fått, och att jag kanske skulle ge dem tillbaka när jag inte behövde dem längre. Så var alla glada och jag gick hemåt igen. När jag kommit till samma ställe där jag fått skorna, gjorde de nya skorna så ont att jag tittade mig över axeln och tog av dem, stoppade dem i handväskan och plockade upp mina egna skor att bära i handen. (För att inte få fler skor!) Jag hann med 4 kommentarer och ett antal spridda skratt på de återstående 100 meterna till hotellet (någon ville laga skorna åt mig), och så var jag äntligen hemma.
Hur många av de här sakerna hade inte kunnat hända i Sverige? Nästan alla, va! Det roliga är att jag inte ens blir förvånad av det längre. Jag börjar känna dem nu!
Karolina Hagegård