Ellinor Scheffers avskedstal
Det här har varit det svåraste talet för mig att förbereda någonsin. Det här är ju det sista jag gör som språkrör för Grön Ungdom, och fortfarande det finns ju så många frågor som glöms bort och som jag vill lyfta fram. Sen finns ju som bekant den där frågan som ges enormt mycket uppmärksamhet, men där mycket fortfarande behöver sägas och ännu mer måste göras. Dessutom är det inte helt omöjligt att ni sitter där och förväntar er att jag ska förmedla någon slags klokskap och erfarenhet att föra vidare, ni som är nya medlemmar och inte känner mig sitter säkert och förväntar er det i alla fall.
Kanske är det på sin plats med någon slags summering också? Någon slags utvärdering. För två år sedan kunde jag med förfärad förtjusning konstatera att Grön Ungdom hade valt mig till språkrör – har världen blivit bättre sedan dess?
Nu finns det ju en del annat och en del andra som påverkar också. Jag tröstar mig med det när jag konstaterar att världen alltjämt är en mycket bisarr plats.
Klimatet är hetare än någonsin och ändå händer så lite. Media, som vill ha braskande rubriker och sålda lösnummer skriker ut katastrofscenarion och illustrerar med hjärtknipande bilder på snuttiga isbjörnsungar. Möjligen kombinerat med ett tröstreportage om Den Tekniska Lösningen som ska bli vår frälsning.
Borgarna tar på sig gröna tröjor och slopar sedan flygskatten och bygger förbifart Stockholm för 25 miljarder kronor. Regeringen har inte någon kunskap eller trovärdighet hos väljarna i den här frågan (ja – eller egentligen snart inte i någon fråga verkar det) och gör fortfarande allt för att skjuta den ifrån sig. Det går alltså bra att till slut erkänna att miljömupparna hade rätt, bara det inte innebär att de själva måste ändra sin politik, resonerar de. De påpekar gärna att det här är väldigt allvarligt, och det är väldigt viktigt att någon annan någon annanstans gör något. Kina målas till exempel ofta upp det stora hotet mot att hejda klimatförändringarna. Samtidigt shoppar svensken gärna billiga kinesiska prylar och bidrar på så vis till kinesens genomsnittsutsläpp som ligger på cirka 3.5 ton per år. Samtidigt släpper svensken själv ut 6,5 ton växthusgaser per person och år – 2,5 ton mer än världssnittet. Den årliga resan till Thailand går på cirka 2.3 ton.
I det medmänskliga klimatet däremot, viner isande snålblåst. EU har hermetiskt tillslutit alla lagliga vägar för flyende att söka asyl, samtidigt som många branscher i Europa skriker efter folk i arbetsför ålder. Sverigedemokraterna vill lösa det hela med att färre aborter ska genomföras – ungefär från 1975 och framåt då. Målsättningen är att antalet ”födda barn per svensk kvinna”, ska öka.
Borgare och sossar trånar hett efter Sverigedemokraternas väljare. Fem i tre raggandet i garderobskön på krogen är snart en romantiskt trevande och vacker uppvisning i jämförelse. Längtan är så stark och innerlig att förlorade röster blir det primära hotet – inte ett främlingsfientligt samhälle. Debatten fokuseras på taktik i stället för politik – det handlar om huruvida det är smartast att sitta i en TV-soffa med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson eller ej – inte om hur vi motverkar främlingsfientlighet och skapar ett integrerat samhälle. För bara några dagar sedan gjorde vår regering det tydligt att de menar att invandrade inte vill försörja sig själva och sin familj utan behöver en liten piska i form av att de inte får återse sina barn innan de skaffat sig ett ordentligt jobb. Om det så tar flera år. För att inviten garanterat inte skulle kunna missas en hölls en särskild presskonferens om regeringsförslaget i Landskrona, en kommun där cirka en fjärdedel av invånarna i förra valet röstade på Sverigedemokraterna.
Det är inte särskilt svårt att fortsätta komma på sjuka företeelser i vår värld. Ta bara det hårresande exempel vi fick för snart en vecka sedan när Christer Sjögrens ”I love Europé” gick vidare till melodifestival-final. Vi ska debattera en motion om vårt krav på utträde ur EU här senare i helgen, men nu kanske vi slipper! För jag tror som DN:s kritiker att låten ”om den nådde Bryssel antagligen skulle kunna få oss utslängda ur EU”.
Så det finns alltså, som bekant, hyfsat mycket kvar att göra innan vi lever i en vettigare värld. Jag lyfter fram de här frågorna, klimatförändringarna och främlingsfientlighet eftersom de i min mening är två enormt viktiga frågor att fokusera på framöver – om ni ursäktar att jag utelämnar melodifestivalen.
Klimatfrågan är inte på något sätt i hamn. Jag tror att de flesta av er, liksom jag, har känt en stor lättnad och stora förhoppningar över att frågan nu äntligen uppmärksammas. Jag är ofta med om att det tvunget ska diskuteras miljö och klimat när jag berättar vad jag jobbar med, jag missade till exempel en gång när de skar upp tårtan på ett bröllop på grund av en spontan kärnkraftsdebatt. Säkert har många av er varit med om liknande om ni råkat berätta att ni är engagerade i Grön Ungdom på någon fest eller så. I julas var det samma sak igen och jag började gnälla lite över att alla alltid vill prata miljö med mig, men då fick jag en så skön diss av en släkting. Han sa ”men Ellinor, ALLA pratar klimat numera, det har ingenting med dig att göra”.
Men allt snack är trots allt bara snack, och så mycket längre än så har vi faktiskt inte kommit. Vi har kommit långt med att göra folk medvetna om klimatförändringarna och vad som ligger bakom. Men också där finns mycket arbete kvar att göra, jag talar då främst om att visa på vårt köttätandes enorma klimatpåverkan. Det är en otroligt viktig fråga att driva, vi kan inte motverka klimatförändringarna och samtidigt bortse från en sektor som ensamt står för 18 procent av växthusgasutsläppen. Men minst lika viktigt som att fortsätta att lyfta fram problemet är nu att lyfta fram lösningarna. Den domedagsjournalistik som har varit dominerande sedan frågan blev het har visserligen varit viktig för att visa exakt hur körda vi är om vi inte agerar omedelbart – helst igår. Men rädsla i sig väcker inte engagemang och agerande utan leder tvärtom många att trycka huvudet ännu längre ner i sanden, deppa ihop och ge upp vilket bara är ett nytt sätt att skita i alltihop, hur upplyst man än är. Det som väcker engagemang är dels insikten om hotet men också insikten om möjligheterna, och det är den insikten vi måste väcka nu. Vi kan ta den här chansen och bygga oss ett samhälle med både fysiskt bättre välfärd i en renare miljö och psykiskt bättre välfärd när vi unnar oss mer tid i stället för mer prylar.
Med samma kraft som vi har drivit, och måste fortsätta driva, klimatfrågan har vi drivit, och måste fortsätta driva kampen mot främlingsfientlighet. Väljarundersökningar har visat att de var de Gröna väljarna som tog tydligast avstånd från Ny Demokratis populistiska främlingsfientlighet, och att det är de Gröna väljarna som alltjämt visar störst tolerans mot personer som invandrat hit och är mest positivt inställda till flyktinginvandring överhuvudtaget.
Vårt moderparti är också det parti som tydligast har gått från ord till handling i de egna leden – i den pinsamt segregerade riksdagen har Miljöpartiet De Gröna bäst representation av utrikes födda svenskar. Vi ser oss som Sverigedemokraternas motpol och är givetvis sjukt stolta över detta. .
Självklart måste vi våga stå upp för alla fina ord i praktiken, även när hårt sätts mot hårt. Vårt moderparti har redan visat att en human och rättssäker prövning av dem som söker asyl i vårt land inte är något vi kompromissar med. Miljöpartiet de Gröna vägrade fortsätta samarbetet med Socialdemokraterna under den förra mandatperioden om sossarna inte kunde ge en ny prövning åt dem som förvägrats en öppen och rättssäker asylprövning i den hårt kritiserade och nedlagda utlänningsnämnden. Därför stiftades den tillfälliga amnestilagen. Idag, när sverigedemokraternas argument och förslag sipprar in via andra partier måste vi återigen sätta hårt mot hårt och stå upp för det självklara: varje människa är en resurs, en möjlighet och en individ med egen kraft att forma sin framtid – inte en kostnad, en belastning och ett problem. Och för att samhället ska kunna tillgodogöra sig människors resurser till fullo ligger det på oss att ta krafttag tas mot diskriminering, segregation och främlingsfientlighet.
Nu har jag stått och pratat politik och sånt jätte länge för att så länge som möjligt få slippa den där andra biten jag måste få in i det här talet. Den där biten där jag berättar att jag har varit språkrör i två år, men medlem av Grön Ungdom i snart elva år och därför är fullt medveten om att det är ni så kallat ”vanliga medlemmar” ute i lokalavdelningarna och regionavdelningarna som bär upp det här förbundet, och att ni därför ska ta på er äran för det fantastiska som faktiskt har hänt i vår bisarra värld under de här två åren – nämligen att Grön Ungdom har slagit medlemsrekord! Sen fortsätter jag med att bita ihop tappert för att inte börja lipa, berättar att jag har haft fantastiskt kul som ert språkrör och att jag är väldigt, väldigt tacksam över att jag fick det förtroendet. Sist lägger jag till att ni är för jävla bra och kanske citerar jag Emil Jensen och säger ”ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er” Men jag vet inte, det känns inte helt klockrent i och med att ni är så snygga också.
Men den biten känns förbannat jobbig, jag kommer säkert att börja darra på underläppen – och det är skitsvårt att göra diskret med den här piercingen. Så jag hoppas att det är ok att jag bara säger: tack så hemskt mycket! Ni är bäst!