NYHETSBREV
2007-11-22
GRÖN UNGDOM

Superfeminister och världens bästa pappor?

Är den feminism som får män att känna sig mest bekväma den mest effektiva att driva? Hade man frågat mig det för fyra år sedan hade jag kanske svarat ja på den frågan. Numera är mitt svar ett rungande nej. För även om feminism på många sätt gynnar män, då det leder till friheten att skapa sig själv, utan att begränsas av vilket kön man har, så hotar den faktiskt männens makt. Eftersom vårt samhälle tyvärr inte bygger på solidaritet, så vore det därför konstigt om inte feminismen stötte på motstånd från många män. Feminismens syfte är inte att dalta med män och hylla att man tagit ut två månaders föräldraledigt eller diskar ett par gånger i veckan eller ens kallar sig själv för feminist. Feminist är inte enbart något man kallar sig, det är något man är. En feminist måste vara villig att ändra sin livsstil så att den blir jämställd. Som antirasist i Sverige ska man inte nedvärdera det som blattar är, gör och säger. Som feminist ska man inte nedvärdera det som kvinnor är, gör och säger.

Den senaste månaden har det kommit två artiklar i Aftonbladet som hyllat ”den svenska jämställda mannen”. Den ena har rubriken ”Feministern” och handlar om finansministern Anders Borg. Han får gå under epiteten ”superfeminist” och artikeln är i stort mycket positiv till att Anders Borg är feminist. Den andra artikeln har rubriken ”Hylla svenska pappan – det är han värd!”. Artikeln om Anders Borg gjorde mig smått irriterad, men den här artikeln gjorde mig fly förbannad. Svenska pappor hyllas nämligen för hur jämställda och fantastiska de är. Vet ni varför? Jo, för att de faktiskt tar ut HEEEEEELA 20 procent av föräldraledigheten. Sist jag kollade så handlade jämställdhet i allmänhet om att dela kakan lika mellan kvinnor och män, inte 80-20. Annars hade man kunnat säga att lönenivåerna idag är mer än jämställda, och att vi snart har uppnått jämställdhet inom bolagsstyrelserna eftersom 15 procent av ledamöterna är kvinnor!

Men det finns ytterligare en anledning till varför jag irriterar mig på dessa artiklar och det handlar knappast om att det är dåligt att män är hemma med sina barn eller kallar sig själva för feminister. Tvärtom så är det bra att det lyfts fram som positivt att män är feminister och hemma med sina barn (om de tar ut betydligt mer än 20 procent av ledigheten). Men det finns en skillnad mellan att lyfta fram dem och att hylla dem som om de vore världens mest fantastiska och kompletta män. Hyllandet innebär nämligen på många sätt ett återproducerande av patriarkala strukturer, för det är knappast så att feministiska kvinnor får samma behandling. Manliga feminister blir hyllade och kvinnliga feminister kallas för gnälliga kärringar, häxor och bitterfittor. Och även om jag personligen ser alla dessa ord som komplimanger och vill återta orden, så går det inte att förneka att dessa beskrivningar används för att nedvärdera den feministiska kampen.

Sedan får man inte glömma att, precis som med antirasism, så är inte ordet feminism det viktigaste. Det viktigaste är snarare vad som görs i praktiken. Och för min del blir det helt absurt att Anders Borg kan kallas för superfeminist (vilket får en positiv klang eftersom han är man, en kvinna som är superfeminist blir istället rikshäxa), för var finns hans feministiska politik?

Kan vi se den i skattesänkningarna, som främst gått till höginkomsttagare, där män är kraftigt överrepresenterade? Kan vi se den i slopandet av förmögenhetsskatten, som gav männen 2 miljarder mer än kvinnorna? Kan vi se den i försämringarna för sjukskrivna och deltidsarbetslösa, där kvinnor är kraftigt överrepresenterade?

Eller är det vårdnadsbidraget som är Anders Borgs superfeministiska politik?

Nej, om man tittar på politiken som Anders Borg har fört som finansminister så ser man att det snarare är en könsblind politik med en total avsaknad av genusanalys. Så det kanske är dags att vi slutar hylla Anders Borg. Visst är det bra att han erkänner att det finns en könsmaktordning, det är mer än vad de flesta av hans regeringskollegor gör. Men det räcker inte.

Jag menar vi hyllar inte vita människor som är antirasister. Vi säger inte ”åhhh, vilken fin vit människa som tycker att det är fel att människor med annan etnicitet diskrimineras”. Vi tycker nämligen att det är självklart att vara antirasist, att alla människor är lika värda (åtminstone på en politisk korrekt nivå, att det sedan finns väldigt mycket smygrasism är en annan fråga). Men när det kommer till feminism så anses det inte alls vara lika självklart längre. Och jag vet att hade jag varit kvinna hade den här artikeln tagits på ett helt annat sätt.

Det är egentligen helt sjukt att vi lever i ett samhälle som systematiskt trycker ned och nedvärderar kvinnor som kämpar för sina rättigheter och faktiskt påtalar diskriminerande strukturer. Det som det egentligen visar är att patriarkatets grepp över vårt samhälle fortfarande är otroligt stark.

Jag fick en fråga när jag var med i Rond i P3 i tisdags: ”Varför kallar du feminism för en befrielserörelse? Är inte feminismen ganska hård?”. Svaret är, ja, feminismen är ganska hård. Och det beror på att vi lever i ett samhälle där det som män gör ständigt uppvärderas och det som kvinnor gör ständigt nedvärderas. Detta är otroligt orättvist och därför är det självklart att vi feminister måste ställa radikala krav. Vi kan inte vara mjäkiga om vi ska kunna uppnå en befrielse från att kategoriseras utifrån vilket kön vi har. Hela vårt samhälle bygger nämligen på just denna könskategorisering.

Maria Lindhgren beskriver det bäst här: Kön är något som människor oupphörligen och i varje stund berättar sig själva utifrån. Vi agerar kön, vi väljer våra liv, våra partners, färgen på kläder, hur vi ska sitta, gå och stå, vad vi ska säga, hur högt vi ska tala och i vilket röstläge, och alltihopa är vidareberättelser om kön.

Målet för feminismen är att vi istället ska bli människor, individer som är fria att skapa oss själva, utan att begränsas och stöpas utifrån vilket kön vi har.

Alexander Chamberland
Språkrör Grön Ungdom

Kort om:

Köpfria dagen

Nu på lördag den 24:e november firas den köpfria dagen för det 16:e året i rad. Miljontals människor i 60 olika länder kommer att delta i firandet. Runt om i landet kommer Grön Ungdom att anordna aktiviteter som syftar till att uppmärksamma människor på den västerländska livsstilens ohållbarhet. Om alla människor i världen förbrukade resurser som vi i Sverige skulle det krävas tre jordklot till. Om vi menar allvar med våra ambitioner om att skapa en rättvis och ekologisk hållbar värld så måste vi minska vår konsumtion. Studier visar dessutom att svenskarna inte är lyckligare idag än på 70-talet, trots att levnadsstandarden ökat avsevärt sedan dess. Trots reklamens budskap så är det kanske inte längre fler prylar de flesta av oss behöver, utan snarare mer tid att leva.

Hockeyskandalen för snart tre år sedan

Jag tycker att den här artikeln tar upp väldigt många viktiga aspekter: http://www.sourze.se/Hockeyskandalen_typisk_manlig_homosocialitet_10457560.asp