Tårtkastning är bra för demokratin

De svenska ungdomarna är mer intresserade av politik idag än de var det magiska årtalet 1968. Att den partipolitiska världen, som jag själv tillhör, inte lyckas fånga in det ungdomliga engagemanget beror helt på partierna och inte på ungdomarna. En politisk värld som utgår från den heterosexuelle, medelålders mannen med ”helsvenskt” ursprung och som är uppbyggt kring dammiga och gamla strukturer attraherar inte unga av naturliga skäl. När politiker grämer sig för att unga inte blir medlemmar i partierna borde de tänka lite längre. Ideologierna är döda i de gamla partierna, svåra beslut skylls på globaliseringen eller den anonyma marknaden och det engagemang som finns fördömer man. När Bosse Ringholm får en tårta i ansiktet säger han att det är trist att tårtkastarna inte kan komma med argument istället, utan minsta tanke på att det här är just vad tårtkastarna vill, men inte känner att man kan, dialogen mellan politiker och ungdomar saknas och då flyger tårtorna.

Många unga väljer idag att engagera sig i aktionsgrupper för att på ett medialt gångbart och direkt sätt visa vad man tycker om olika företeelser i samhället. Men när man gör detta så fördöms man av samma politiker som tidigare har pratat om vikten av ungdomligt engagemang. Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Inger Segerstedt har flera gånger sagt att hon saknar de unga i politiken, ”Jag hör inga krav från ungdomen” sa hon i SVT:s Nattöppet för något år sedan. ”Det är vi som demonstrerar fortfarande”, fortsatte hon. Segerstedt borde vara glad idag. Under de senaste åren har den ungdomliga solidaritetsrörelsen växt sig stark och demonstrationerna för en annan värld avlöst varandra. Man har använt sig av såväl gamla, beprövade metoder som nyare former av civil olydnad. Och stött på patrull. Segerstedts partikamrat, riksdagsledamoten Carina Hägg, jämförde i ett samtal i TV4:s nyhetsmorgon till och med oss som ibland använder oss av fredlig och öppen civil olydnad med kåkfarare. Man vägrar se det som historien borde ha lärt. En generations engagemang är inte en annans likt. Engagemanget tar nya former, vinner ny terräng och gör nya kullerbyttor. Det är inte när allt fler börjar syssla med aktioner som bryter mot småparagrafer i lagboken som det är dags att börja gråta, det är när allt färre gör det. Det är olydiga människor som pressat fram demokratin, arbetares rättigheter och kvinnors möjligheter. När Carina Hägg i ena stunden nickar till att demokratin varje dag måste återerövras och i nästa andetag anser att demokratin är så pass färdig att lagen är det ultimata i ett samhälle som ingen ska bryta över. Människors moral ska underkastas lagen, menar Hägg, och fördömer i samma andetag de som kämpat för kvinnors rättigheter eller demokrati och de som kämpar för en human flyktingpolitik eller djurskydd. Ett samhälle med ett lydigt folk är ett lamt samhälle, ett olydigt folk är ett måste i en demokrati som vill utvecklas.

Vissa säger att det började med Reclaim the city. Festerna på gatan som tog Stockholm med storm. De som låg bakom Reclaim ansåg, eller insåg, att gatorna i Stockholms eller Malmös innerstäder kan användas till bättre saker än bilism. Till exempel att festa på. Så många som 3000 slöt upp under en av festerna, det var barnfamiljer, ungdomar, en och annan politiker och poliser med batong. I stort sett ingen ställde upp på den lilla skadegörelse som skedde, de flesta var där för att de ville ha kul, vara i centrum av blickfånget och visa hur det skulle kunna vara. 3000 personer skulle lått kunna spärra av hela Stockholm, det gjorde man inte. Man spärrade av en mindre del av Götgatan. Man gjorde det för att man insåg att Stockholm inte behöver vara så segregerat som det är, att olika åldrar, bakgrunder, ungdomsgrupper och åsikter kan samlas och ha kul tillsammans. Den första festen möttes med polisvåld, hårda batonger och efterspel. De senare med fördömanden av press och politiker. Reclaim var en frisk vindputs i ett stelt Sverige, jag ser fram emot nästa fest.

Kanske var det Reclaim som sådde fröt till den mest omdiskuterade och fördömda civil olydnads-aktionen på senare tid, tårtkastningen mot finansminister Bosse Ringholm. Att kasta tårtor på högt uppsatta beslutsfattare är ett beprövat knep. Den första som fick en tårta på sig var Microsofts VD och grundare Bill Gates. Sedan dess har EU-chefer, genmanipulerare och flera ekonomiska makthavare fått smaka på tårtor med särskilda politiska avsändare. Frustrationen bakom den kastade tårtan på Ringholm ligger i hur makten har flyttats längre ifrån människor, ner till slutna tjänstemanna- och politikerrum i Bryssel och Straasbourg. När Ringholm uttryckte att Tårtbrigaden, som de kastade ungdomarna kallar sig, kunde komma med argument istället för tårtor visar han på en förbannat grund analys över demokratin idag. Den kastade tårtan är ett bevis på att klyftan mellan folket och styret blivit för stort och istället för att fördöma de som kastade det veganska bakverket borde Ringholm bjuda in Tårtbrigaden till samtal om framtiden och solidariteten. Genom att fräsa i TV bevisade han bara ytterliggare en gång att vissa har möjligheten att få sina åsikter utkablade, andra får förlita sig på kastade tårtor. Runt om i västvärlden har tårtorna startat en debatt och visat på den klyfta som finns mellan makthavare och de deras beslut drabbar. Men i Sverige blev det idel fördömanden av de som kastade tårtan. Inte ens handelsminister Leif Pagrotsky, som borde få en del heder för att han samtalat, diskuterat och agerat tillsammans med människor som önskar en annan och bättre värld, ville föra någon dialog med tårtkastarna efter att han blivit ”tårtad”.

Under finansministrarnas EU-möte i Malmö fick det ungdomliga engagemanget ytterliggare en knäpp, eller rättare sagt ett batongslag. Polisbrutaliteten var enorm och demonstranter fick utstå spott och spe av maskerade män under något som vissa poliser kallade en träning inför EU-toppmötet i Göteborg. När EU-toppmöte hölls i Stockholm i mars hade ett hundratal ungdomar samlats för att demonstrera i närheten av Nationalmuseum där statscheferna skulle äta middag. Tillsammans ville man visa EU-cheferna det Göran Persson glömt att berätta, att Sveriges befolkning är den mest EU-kritiska trots att Sverige försöker agera snällast i EU-klassen i förhandlingar med unionen. Det här var tydligen något EU-topparna skulle få fortsätta leva i ovisshet om, så polisen tog demonstrationen för en bråkig folkhop och bussade ut den till förorten där de släpptes för att klara sig själv. Agerandet i sig både i Stockholm och Malmö strider mot en av grundbultarna i en demokrati, demonstrationsfriheten, och misshandel borde inte vara tillåtet bara för att förövaren bär uniform. Men något stöd från ledande beslutsfattare som säger sig lovorda ungdomligt engagemang har demonstranterna ännu knappast fått.

Jag deltog i en civil olydnads-aktion för ungefär ett år sedan. Tillsammans med sex andra Gröna Ungdomar blockerade jag ingången till en pälsaffär i Göteborg. Tillsammans ville vi i femtio minuter ville jag få de förbipasserande och de som tänkt handla i butiken att fundera över hur det kan vara rätt att låta vilda djur som minkar och rävar först leva under vidriga förhållande inspärrade i trånga burar för att sedan mördas och hamna i en rik garderob. Min moral och mitt kännande för djuren var högre än den som en majoritet av riksdagsledamöterna klarat av att formulera ner i lagtext. Kanske är jag ett politiskt driftkucko, men jag kan inte se hur det kan vara fel att öppet, utan våld och med vetskap om vilket straff som kan följa vara beredd att på politiska grunder handgripligen bryta mot de lagar som strider mot min moraluppfattning. Lagar som på svaga grunder tillåter tortyr av djur. För detta blev jag fördömd och kallad terrorist av Carina Hägg, Svenska Dagbladets ledarsida och ledande politiker.

Det som de som fördömer måste inse är att det är en ny demokrati som växer fram. Precis som kampen som fördes för 100 år sedan resulterade i parlament och partier som beslutsfattare så har avståndet mellan ledare och ledda idag blivit så stort att ett nytt demokratiskt system där partierna kompletteras med andra former av engagemang att växa fram. Det handlar lika mycket om aktivister av grönt snitt som om demonstranter mot dansbandsskatt, taxibilar som ställer sig på tvären mot gräddfiler för de stora taxibolagen och lastbilschaffisar som vill sänka koldioxidskatten. I den nya demokratin är det positivt när man vågar visa i en aktiv handling vad man tycker, där är demokrati något mer än att gå och rösta var fjärde år. Det är en styrka för demokratin när människor kastar tårta på ministrar istället för att knyta näven i byxfickan eller när lagar bryts mot moral för att visa vad som är starkast. Oavsett vad gårdagens politiker säger. Tårtkastning är bra för demokratin.

Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom
Miljöpartiet de Grönas ungdomsförbund

Kort om...

...att Grön Ungdom i Stockholm deltog i en aktion mot Stockholmsborgarnas skattesänkarpolitik. Ett hundratal Stockholmare slöt upp för att i hällregn lämna tillbaka den skattesänkning borgarna hade gjort i hopp om att få bättre vård, skola och kollektivtrafik i staden.

...att vårt kansli är en EU-fri zon. I samband med EU:s konsumentministermöte i Lund skrev vi ett brev till EU-kommissionen där vi krävde att vårt kansli, som också ligger i Lund, skulle få gå ur EU. Brev och pressmeddelande finns på www.gu.mp.se

...att Polisen i Nyköping höll sig lugna under demonstrationerna i helgen. När Grön Ungdom erbjöd polisen sin hjälp att märka hjälmar, vilket de sagt sig inte ha tid med, var dock kommentaren "trams". Vilket måste betecknas som en smått märklig inställning till polisbrutalitet.

...att i en debattväxling mellan mig och SSU:s ordförande Mikael Damberg på Norra Skånes insändarsida ryckte plötsligt en lokal moderat in för att försvara Damberg. Socialmoderata samlingspartiet håller än.

...att sossarna och moderaterna vill skicka tillbaka 787 flyktingar till Kosova, vilket är en skandal. Sverige bör aldrig avvisa flyktingar till samma land som man skickar matförsändelser.

...att Maj-Inger Klingvall, migrationsminister, mot bättre vetande sagt att medias rapportering inte alls är viktig vad gäller om homosexuella flyktingar får stanna i landet eller inte. Dessutom slår Klingvall fast att Iran inte är ett farligt land för homosexuella. Irans strafflag utdömer stening för homosexualitet. Frågan är, har Klingvall besökt Iran eller Irland?

...att tretton kommuner i franska Alberville ligger under vatten. Växthuseffekten har slagit till igen. Men "the american way is not negitioable"...

...att liberala ungdomsförbundet på ett seminarium om flyktingpolitik fick en föreläsning på temat "EU: s brist på gemensam flyktingpolitik, leder den till stängda gränser?". LUF verkar ha missat Schengen, den gemensamma flyktingpolitiken inom EU, som leder till just stängda gränser...

...att flera KDU:are gått ut i försvar för det konservativa högerextrema nätverket Engelbrekt som sponsras av KDU Värmland. Kristdemokratiska Ungdomsförbundets ledning måste sätta ner foten och sopa rent inom förbundet, det den här kontinenten behöver minst är fler högerpopulistiska partier.

...att KDU:s moderparti KD tillsammans med M sitter i samma partigrupp i EU-parlamentet som Berlosconis Forza Italia och inte bryr sig ett dugg om att systerpartiet samarbetar med högerextrema Lega Nord, postfascistiska Nationella Alliansen och ett öppet fascistiskt parti på Sicilien.

...att LUF:s ordförande Birgitta Ohlssons digitala nyhetsbrev FOBO refererar en artikel från Maria-Pia Boethius om hur barn på landets skolor leker dokusåpor och röstar ut varandra. Bra rutet, Maria-Pia och Birgitta.