Kycklingarnas bortglömda tillvaro

I en tid av galna kor och blåa tjurar finns en stor grupp bortglömda djur ingen brytt sig om att höja rösten för. Jag talar om kycklingar och hönor i den svenska livsmedelsindustrin. Den politiska diskussionen om Sveriges djurhållning har hållt sig undan detta område men nu är det dags att ögonen öppnas för även dessa djurs lidanden.

Enligt den nya djurskyddslagen från 1988 skulle äggproducerande hönor vara ute ur burarna 1999. I tidningarna kunde vi läsa hur Ingvar Carlsson lovade Astrid Lindgren att hönorna skulle leva under naturligare förhållanden och därmed få sprätta fritt. I dag år 2001 är burarna fortfarande tillåtna om det finns sittpinne, rede och sandbad. Hönorna lever fortfarande i jätteanläggningar. Företag som Kronägg valde att flytta sin produktion utomlands för att slippa kraven på burarnas utformning. Dessutom medges fortfarande dispenser som ger industrin möjlighet att hålla hönor i gamla typer av burar.

Kycklingarnas levnadsförhållanden kan milt definieras som djurplågeri. Enligt en pilotstudie av Charlotte Berg publicerad i Svensk veterinärtidning (nr 1/2001) har defekter kunnat konstateras hos 63,5% av kycklingarna. Berg konstaterar att genom avel har industrin fått snabbväxande raskorsningar av kycklingar som äter mindre mängd foder och uppnår hög kroppsvikt på kortast tid. I vissa fall har defekterna varit så grava hos fåglarna att de har haft svårt att nå mat eller vatten. Ett tydligt exempel för att kycklinghybriderna är avlade för människans behov är att man för att slippa svarta prickar i den plockade kycklingens skinn har avlat fram ett dominant anlag för vita fjädrar. Det är inte bara aveln som påverkar kycklingarnas liv. Viktiga faktorer inverkar på kycklingarnas hälsa är bl.a. att de lever på drygt ett A4-papper var (vilket till och med är mindre än hönornas vingspann), och att den miljö de lever i kan vara så fylld av ammoniak och damm att besökare och personal måste bära skyddsmask för ansiktet.

Svensk djurskyddslagstiftning stadgar i sina portalparagrafer att djur i livsmedelsindustrin ska skyddas från onödigt lidande och sjukdom samt att de har rätt till naturligt beteende. Är det Margareta Winbergs åsikt att detta inte är att appliceras på kycklingar? Varför efterlevs inte djurskyddslagens andemening om djurens rätt till värdigt liv? I grund och botten handlar det om pengar. Winberg går industrins ärenden när hon förklarar att svensk djurhållning är bra. Skulle köttkonsumtionen minska och således Sveriges bönder förlora pengar skulle Winberg få LRF och Swedish Meats att tampas med. I pengars namn rättfärdigas djurplågeri.
Med hjälp av skattebetalarnas pengar har Margareta Winberg lärt sig att snyggt manövrera medialjuset till hennes fördel. Svensk djurhållning är den bästa i världen heter det. Winberg har lyckats bra med sin taktik, men det svenska folket kan inte idiotförklaras. Med en enkel analys kan vi se att djurhållningspolitiken innehåller många löften och få verkställanden.

Jag ser på uppfödningen av hönor och kycklingar med ett smärtat hjärta. Vad har vi människor för rätt att se på djur som vår ”egendom” och ”plocka isär” dem och sedan preparera dem i en kedja av produktion. Det är dags att öppna våra ögon för det faktum att dessa fåglar lider. Den australiensiske filosofen Peter Singer uttryckte så att ”alla argument för att bevisa människans överlägsenhet faller på ett hårt faktum: i lidandet är djur våra jämlika.” Det är även Miljöpartiets och Grön Ungdoms övertygelse. Vi vill att djurskyddslagens andemening efterlevs. Om vi såg djuren som subjekt istället för objekt skulle vi helt plötsligt ta hänsyn till deras vilja att inte lida. Miljöpartiet och Grön Ungdom vill att en djurskyddsmyndighet instiftas som kan efterse djurens rättigheter. I ett samhälle som tenderar att se djuren som produktionsmedel behöver djuren någon som kan föra deras talan.

Det är dags att vi människor tar ansvar för våra handlingar. Välj bort lidande, välj empati.

Zaida Catalán
Språkrör Grön Ungdom