NYHETSBREV
GRÖN UNGDOM
2007-05-14
Alexander Chamberland ingen Idol 2007
Nej, nu har jag då inte chansen att bli Idol 2007 längre. Men sanningen är att jag faktiskt gick vidare från den första grundsållningen i lördagens uttagning. Men jag har valt att hoppa av eftersom min avsky för programmet har blivit större och eftersom nästa audition krockar med Miljöpartiets kongress (torsdag, fredag) och Miljöpartiets partistyrelses behandling av min mediepolitiska rapport (onsdag). Och någonstans där förstod jag att mitt politiska engagemang är mycket viktigare för mig än att spela med i mediesensationskarusellen och ta fler konflikter mot Idol-konceptet. Det är ju trots allt inte jag som klipper programmet; så det vore oerhört naivt av mig att tro att jag skulle vara med på mina egna villkor.
Men det är lite intressant att jag tydligen är en av bara totalt tre i årets Idol som tackat nej till att vara med i ytterligare auditions. Dock kan jag säga att det är möjligt att jag hade tackat ja till fortsatt medverkan om inte mitt deltagande fått mig att än mer inse vilket vidrigt program Idol är. Uttagningarna handlar helt enkelt om att exploatera människor för att göra så kallad bra teve. Och precis som förmodligen all realityteve så var väldigt mycket fejkat (inte för att övriga medier är sanningssägare, men jag tror faktiskt att realityteve tar priset i att skapa sin egen overklighet).
Jag och min språkrörskollega Ellinor Scheffer bestämde oss för ett par månader sedan för att vi skulle ställa upp i Idol som en tämligen lättsam politisk manifestation. Vi ville kritisera musikindustrin, hysterin kring att ens värde skulle höjas om man blir känd och Idol som mobbingsteve. Inte visste jag att det nästintill skulle kännas som under cover-journalistik.
Dagen började 06.30 i en otroligt lång kö, som jag och Ellinor skulle tillbringa 10 timmar i. Efter ett tag dök programledarduon upp. Carolina Gynning gick fram till mig och sa att jag var lik Danny i förra årets Idol och sedan kom Carina Berg, som jag träffat ett par gånger när hon varit sidekick åt Annika Lantz i radio, fram till oss. De genomförde en lättsam intervju om varför jag och Ellinor gjorde den här politiska manifestationen. Än så länge kändes hela manifestationen och även uttagningarna lite småkul. Jag måste säga att jag gillar programledarduon i Idol, framförallt Carina Berg, för att hon är så jävla rolig och skarp, men jag tycker även att Carolina Gynning förtjänar mycket mer respekt än hon får. Patriarkatet kategoriserar per automatik alla blondiner med stora bröst, som blåsta bimbos, och ju mer uppkäftiga de är, desto mer försöker medierna göra dem till åtlöje. Så fungerar tyvärr patriarkatet. I alla fall vill jag klargöra att det knappast är programledarduon som jag kritiserar när jag kritiserar Idol-programmet.
Vid lunchtid dök medlemmar i Grön Ungdom Stockholm upp och började dela ut fina flygblad med texten - Du är bra som du är, alla stämmör behövs. Men då blev det bråk med personalen på Idol. De hade nämligen hyrt hela området och förbjöd utdelandet av flygblad. Och den begränsningen av yttrandefriheten har de tyvärr laglig rätt att göra. Men det tog dem lång tid att upptäcka att det även fanns folk som delade ut flygblad som efterfrågade statister till filmer, med det fruktansvärda budskapet - Syns du inte så finns du inte. Och ja, vår generation blir ständigt inmatad med budskapet att status och kändisskap är det som leder till lycka. Som om lycka kan komma någon annanstans ifrån än inifrån…
När jag och Ellinor äntligen kom fram fick vi fylla i en blankett om varför vi borde bli årets Idol. Själv så fyllde jag i det ena efter det andra som bara skrek att jag var beredd att skapa konflikter och därmed ge programproducenterna våta drömmar. Jag skrev att jag hade attityd nog att käfta tillbaka om det förekom någon form av mobbing från Idol-juryn. Jag skrev att jag ställde upp för att bryta den kommersiella, tillplattade likriktningen inom musikbranschen och tala emot alla former av sexism och utseendefixering. Och som reklamslogan för mig själv skrev jag helt enkelt: - Jag är ingen jävla produkt. Lägger man till att jag skrev att mina artistförebilder var - Alla Riot Grrrls, framförallt musikbranschhataren Ani Difranco och den självutnämnda Biggest Bitch in Rock Courtney Love (hennes bands låt Celebrity Skin, som ironiserar kring kändisskap och utseendefixering, var den jag framförde), så var den stora konflikten gjord.
Jag är alltså väl medveten om att den främsta anledningen till att jag gick vidare var min konfliktbenägenhet, vilket jag också visade lite prov på vid uttagningen. Och jag drog mig inte ur på grund av att jag är konflikträdd, för det är jag knappast. Utan för att jag är nästan säker på att programproducenterna hade klippt så att jag framstod som en överpretentiös och smått aggressiv moralpolis. Vilket vem som helst som känner mig kan intyga att jag knappast är, förutom möjligen i jämförelse med det absurda som är programmet Idol.
Men det sjukaste måste ändå vara att man inför sin medverkan måste skriva på ett kontrakt där man förbinder sig till att inte avslöja några detaljer om vad du varit med om under uttagningen. Det är nästan sektliknande och visar tydligt att de har saker att dölja. Därmed stryps också min och många andras yttrandefrihet att berätta mer detaljerat om vad som hände under uttagningen. Det som jag däremot kan upprepa är att programmet innehåller väldigt mycket bullshit.
Men deras strypning av yttrandefriheten får också andra konsekvenser. Många människor mår nämligen dåligt efter uttagningen och den här skrivningen i kontraktet gör förmodligen att det finns de som inte vågar prata med sina vänner och familj om vad de varit med om. Något som ofta gör smärtan och självförtroendedegraderingen som många får utstå från den elaka juryn, mycket svårare att bearbeta.
Innan jag ställde upp tyckte jag illa om Idol. Jag tyckte att det utgjorde mobbingsteve och jag tyckte att det ett helt sjukt koncept. Att på två-tre minuter avgöra om någon är bra nog för att vara artist eller inte är ett stort hån mot musiken som konstform. Efter att själv ha ställt upp i programmet tycker jag än mer illa om det. Jag är glad att jag drog mig ur, för jag vill inte vara en del av det. Jag vill inte vara med i deras försök att skapa så kallad bra teve eller att göra artister till tillplattade kommersiella produkter och därmed döda musikens själ och hjärta. Det här är nog tyvärr bara ett exempel på hur musikindustrin faktiskt fungerar, så nu kan jag än mer förstå alla Ani Difrancos aggressiva texter om musikindustrin. Därför väljer jag att avsluta den här artikeln med en av dessa texter.
Alexander Chamberland
Språkrör Grön Ungdom
yeah, i'd like to go to all the pretty parties
where all the pretty people go
And I ain’t really all that pretty
But nobody will know
'cuz everybody loves you
when you're a star
and nobody questions
what it takes to go that far
If you don’t live what you sing about
Your mirror is gonna find out
and no i don't prefer obscurity
but i'm an idealistic girl
and i wouldn't work for you
no matter what you paid
i may not be able
to change the whole fucking world
but i can be the million
that you never made
yeah we all could be the million
that you never made