Kapitalismens undergång

Det blev inte mycket av WTO-mötet i Seattle förra året och nu när ett liknande möte i höst ska hållas i Prag så mobiliserar återigen solidaritetsrörelsen för att protestera mot den globala fattigdomen, turbokapitalismen och det sjuka ekonomiskt systemet. Vad vi ser är framväxten av den största internationella rörelsen sedan Vietnamkriget, och den här gången handlar det inte om ett krig utan om komplexa ekonomiska faktorer. Helt ovetande om solidaritetsrörelsens protester, eller i vart fall ignorerandes detta, presenterar Liberala Ungdomsförbundet LUF en ny kampanj för kapitalismen. Man vill förklara varför ”liberaler älskar kapitalismen”.

Ledorden för alla systemförsvarare, från LUF till Pagrotsky, är den underbara frihandeln och vackra globaliseringen. För inte så läge sedan skrev handelsminister Pagrotsky en artikel med WTO-chefen till försvar för just detta. Det kan jämföras med att Palme skulle ha skrivit en artikel tillsammans med Lyndon Jonsson för att försvara USA:s ”frihetskrig”. Fanorna med slagord om internationell solidaritet möglar nog runt om på sossarnas partikanslier. I LUF:s kampanjbroschyr ”Sådan är kapitalismen” är det heller inte mycket utrymme som ägnas åt det internationella. Färre tullar och mer frihandel så blir allting bra. Bara de fattiga får sälja än mer till de rika så kommer deras exportinkomster göra dem rika. Mer choklad och fler bananer ska bryta den globala fattigdomen. Den här hästskitsteorin där tanken är att sparvarna ska kunna äta sig mätta på kornen i hästskiten har knappast fungerat hitintills. Ju mer de fattiga sålt till de rika desto rikare har de rikare blivit och ju fattigare har de fattiga blivit. Ett fattigt land som tvingas exportera till den rika världen, istället för att tillfredsställa sina egna behov hamnar alltid i ekonomiskt underläge. Resultatet blir att marken där mat till svältande kunnat odlas används till lyxprodukter åt världens rika. Kapitalismen innebär att varje land måste satsa på det som man kan få störst avkastning från, och för ett fattigt land i skuggan av USA eller Europa är det inte detsamma som mat till en svältande befolkning utan bananer till en rik världs-överklass i Nord. Frihandel blir då sällan det samma som fri handel. WTO, Världsbanken och IMF är de som ska säkra frihandeln och stabila valutamarknader och en titt på dessa organisationer ger en klar bild av vilka frihandeln egentligen gynnar. 40% av världsbankens satsningar går till olja-, gas- och gruvprojekt där företagen i Nords rika länder roffar hem sig storkovan i Syd. Projektpengarna går åt till att tillfredsställa Nords behov av energi och metaller, detta utan att de fattiga länderna som sugs ut på resurser tjänar några pengar, de hamnar istället på fickorna hos Nords entreprenörer. Under Asienkrisen beskylldes IMF för att ha skyddat oansvariga västerländska banker och investerare och låtit småfolket i Asien ta smällen. Världsbankens tidigare chefsekonom Joseph Stiglitz frågade i DN om ”USA och IMF drev en viss linje därför att vi eller de trodde att det skulle hjälpa Östasien? Eller var det därför att vi trodde att det skulle komma de finansiella intressena i USA och de ledande industrinationerna till godo?”

LUF älskar kapitalismen. En som inte gör det är Sydafrikas president Thabo Mbeki. Han gjorde sig känd som utskämd och missförstådd då han under en aidskonferens vågat säga det Nords makthavare inte vill höra, att ”sanningen om katastrofen i vårt land (aids) beror inte på ett enskilt virus”. Genom att föra till bevis hur fattigdomen gjort HIV-epidemin i Afrika möjlig gjorde Mbeki sig obekväm och skämdes ut för att han inte skulle förstå att aids var en virussjukdom och att virussjukdomar endast härstammade från virus. Som om inte det var fattigdomen som gjort virusets framfart möjlig. Nord hejdade HIV tack vare välutbyggda informationskanaler och effektiva mediciner. Ett land som under kapitalismens spelregler inte har möjlighet att utrota fattigdomen har inga effektiva informationskanaler. Vad gäller effektiva mediciner så är läkemedelsindustrin ett utmärkt exempel på hur kapitalism fungerar i praktiken. I en artikel från DN i mars i år belyser man kapitalismens konsekvenser när det gäller just läkemedel och aids. Siffrorna talar ett tydligt språk, mellan -75 och -97 patenterades (patent- och äganderätt är som bekant hörnstenar i kapitalismen) 1233 nya läkemedel, 13 av dessa var ämnade åt sjukdomar i tredje världen. Och av dessa 13 var två nygamla registreringar och fem ursprungligen utvecklade för veterinära syften. Av de 1220 läkemedel som forskningsmiljarder satsats på till västvärldens sjukdomar märks Viagra mot impotens, Xenical mot fetma, Propecia mot håravfall och Losec mot magsår. Det finns helt enkelt inga pengar att tjäna i den fattiga världen för de multinationella läkemedelsbolagen. Sydafrika, Mbekis land, har försökt kringgå patenträtten för att låta en konkurrerande marknad (vilket är något annat än rå kapitalism) övervinna kapitalismens monopol, göra existerande läkemedel tillgängliga till ett humant pris och bromsa HIV-epidimin men har blivit stämda av en samlad läkemedelsindustri. Lagen är upphävd tills vidare och oanvändbar tills tvisten är avgjord, och 400 000 fortsätter varje år dö utav aids i Sydafrika. Idag dör även människor av fullt behandlingsbara sjukdomar då läkemedelsindustrin använder sin patenträtt för att hindra företag att tillverka och distribuera läkemedel som skulle kunna rädda dessa människor. Själv distribuerar man inte dem för att det inte är tillräckligt lönsamt. Denna frihandel där USA och dess företag är starka och Sydafrika och dess regering är svaga är att skylla för tusentals människors död. ”Alla vinner på frihandel”, skriver LUF i sitt material.

LUF:s motargument blir då att ”konsumenternas makt är enorm”. Som konsument från världs-överklassen kan man välja vad man vill och vad man inte vill köpa, man kan välja rättvisemärkt och välja bort det som är tillverkat under de vidrigaste förhållanden. För det första bortser man då från vilken påverkan reklam har på människor. Rättvisemärkt finns redan idag, men att det inte blivit en succé beror knappast på att människor inte bryr sig om den globala fattigdomen utan på att de traditionella företagen slår undan konkurrenter med massiva reklambudgetar och smarta PR-byråer. Sovjettidningarna var propaganda för kommunismen och på samma sätt blir reklamen till propaganda för kapitalismen. För det andra uttalar man än tydligare att pengar är och ska vara lika med makt. Ett samhälle baserat på en alltför stor tilltro till konsumentmakt leder givetvis till att de med mycket pengar är de som får den ”enorma” makten, medan de utan får en ytterst marginell påverkansmöjlighet. För det tredje utesluter man redan från början världens fattiga, de som inte ens med mesta vilja går att kalla för konsumenter, från makten över det globala samhället. Att handla rättvisemärkt är, från ett världsperspektiv, endast unnat de rika. Rättvisemärkningar kan få bort de allra vidrigaste av produktionsförhållandena, men kan knappast stoppa fattigdomen. Fortfarande tvingas världens fattiga länder anpassa sin produktion efter vad som faller oss i smaken. ”Vem fan är marknaden?” utropar LUF, men kommer snart till besinning och konstaterar som sagt att människor får en ”enorm makt”. Idag lever vi i ett stort marknadsekonomiskt experiment, men inte kännetecknas det av att folk tappat maktlösheten, snarare tvärtom. Marknaden blir på ett globalt plan en anonym företeelse som politiker kan skylla obekväma beslut på, och som knappast ger någon makt till gemene man. ”Vem fan är marknaden?” undrar Grön Ungdom utan att komma till besinning.

Men det är ändå med mer utav kapitalistisk marknad och avregleringar som den nationella politiken ska räddas enligt LUF. Man vill genomföra en politik likt den som genomförts på Nya Zeeland. Men resultatet där borde avskräcka. I boken ”Economic fundamentalism” redovisar samhällsforskaren Jane Kelly hur Nya Zeeland förvandlats till ett benhårt klassamhälle där vart fjärde barn föds till nyfattigdom. Det nyliberala systemskiftet på Nya Zeeland genomfördes förresten av en socialdemokratisk regering. Inte har andra historiska exempel varit bättre. Thatcherismens Storbritannien fördubblade andelen fattiga och idag befinner sig fortfarande var fjärde britt under fattigdomströskeln. Två miljoner brittiska barn har dålig hälsa och lider av hämmad tillväxt på grund av undernäring, vart fjärde barn från fattiga storstadsdistrikt lider av blodbrist och tusentals fattigpensionärer avlider varje vinter på grund av för låg inomhustemperatur (Thatcher avskaffade bränsletillägget för folkpensionärer för att kunna finansiera en skattesänkning för höginkomsttagare). Barnläkaren Richard Harding som författat en rapport om fattigdomen till underhuset konstaterar att 2000 barn varje år ”dör av fattigdom” i Storbritannien. Socalliberalen och ekonomen John Gray konstaterar i ”False Down” att det ras i folkhälsa och annan livskvalitet som blivit konsekvensen av nyliberalismen i länder som Nya Zeeland, Storbritannien och USA i fredstid bara har överträffats av öststatssocialismen samt densammas skyndsamma fall.

LUF frågar sig vem som ”älskar kapitalismen”, för att senare utnämna sig själv till dessa älskare och älskarinnor. För varje dag som går får LUF:arna mer anledning att känna sig ensamma i den rollen. Serge Halimi, fransk EU-parlamentariker för de gröna har med Le Monde Diplomatique blivit världspressen viktigaste röst mot turbokapitalismen. David Korten, grön ekonom från USA, har klivit fram som en tung opinionsbildare i Nordamerika. I norra Italien har en kultur av löntagarkooperativ, nätverk av småföretag och ett föreningstätt civilt samhälle blivit till Europas mest framgångsrika, och dessutom mest välfördelade, företagarregion. Där talar vi om något annat än kapitalism, skatterna är relativt höga och lagstiftningen hård, men den sociala ekonomin, föreningarna och småföretagen, skapar regionen.

Vad vi ser är en rörelse som växer fram. Där finns den teoretiska basen med tunga ekonomer och forskare, där finns aktivisterna med kraft att stoppa möten som det i Seattle och det i Prag och där finns en verklighet där framgång i termer som livskvalitet, miljöhänsyn och global rättvisa tillfaller dem som vänder sig bort från kapitalismen. Ett system där pengar blir mer värt än människor har ingen möjlighet till överlevnad. Kommunismen föll för tio år sedan för att människor värderades lägre än stat och parti. Kapitalismen kommer falla för att människor värderas lägre än euro och börs. Låt oss gissa att det tar tio år.

Sofi Löfstedt
Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom