Ingen lär sig under hot

Är det sant att elever lättare tillgodogör sig kunskap under hot än under glädje? Det är i vart fall Stockholms ”skolborgarråd”, folkpartisten Jan Björklunds tro om man läser hans svar på min skolartikel från Avisen den 26/8. I mening efter mening fortsätter Björklund kommendera ut sin 1800-talspolitik som de senaste seklets skolpolitik gjort allt för att komma ifrån. Det känns som om de som kallar sig ”liberalerna” egentligen verkar vara de mest stockkonservativa i hela systemet.

I Björklunds skola är det bänkar i raka rader, krav, tvång, kontroll och ordning och reda. Begrepp som man lurats till att tro vara liberala, som kreativitet, ansvarstagande och kritiskt tänkande hittar man inte ens med lupp. ”Alla elever har rätt att mötas av höga kunskapskrav i skolan”, skriver Björklund. Rätten att mötas av höga krav är sannerligen en ny rättighet. Som militär officer kanske man har rätt att ställa höga krav och som lärare kanske man har rätt att ställa vissa, grundläggande krav, men rätten att mötas av höga krav är nytt. Det är som om man trodde att man lärde sig bättre om man var tvingad till det, och inte om man verkligen vill det. Höga krav av folkpartistiskt snitt spär på vår tids stora folkhälsoproblem, stressen. Dagens skola fostrar människor till stress. Tjugo minuter att slänga i sig ett mål mat är inget ovanligt. Än värre blir det när betygshetsen sätter in, och den vill Björklund nu tidigarelägga med åtskilliga år. Upprepade undersökningar visar att eleverna är sönderstressade till följd av för höga krav, långa läxor och många prov. Accepterar verkligen Björklund själv en arbetssituation som innebär att han måste ta hem sitt arbete för att hinna med?

I sin artikel pekar dock Björklund på svåra problem. ”Alldeles för många skolbarn i vår stad går tyvärr till skolan utan att någon vuxen därhemma har några förväntningar.” Det här är mycket djupare än att det bara rör skolan. Det handlar återigen om stress, men också om sociala problem. Hur man då kan tro och tycka att föräldrar ska använda den knappa tiden med sina barn till att lösa komplicerade matematiska formler och repetera ordklasser övergår mitt förstånd. Och vad gäller de sociala problemen så slår just Björklund fast att skolan inte ska bry sig om det. Man kallar det för att koncentrera sig på att lära ut, och avfärdar alla tankar om att lära ut empati, solidaritet och anti-rasism.

Dagens skola liknar en maskin som matas med motiverade och engagerade unga människor med glimten i ögat. Ut får man sönderstressade, omotiverade och skoltrötta ungdomar. Glimrar det fortfarande i ögat gör man bäst på att kalla på behörig läkare och narkotikapolis. Då är det något som brister i skolpolitiken. Elever får inte utlopp för sina behov, viljan att lära tillfredsställs inte och kunskapstörsten dränks i alla krav. I den skolan gör borgerligheten allt för tvinga in än mer av det som skapar skoltrötthet. Betyg, prov, läxor och gammal pedagogik. Det kallar Björklund att skapa en skola för de som inte ”har skriftlig förmåga att skriva kritiska insändare i Avisen”.

Betygen är ett typexempel på hur Björklund negligerar elever och lärares vilja. Efter min artikel i Avisen har flera lärare och elever hört av sig med positiva kommentarer, få är de som fortfarande försvarar skolan som baseras på korsordskunskap och mätbara fakta. Men Björklund är en av dem. För hur ska annars betygen kunna mätas? Betygen är fullständigt omoderna, vilken bokstav kan bedöma dagens viktiga kvalifikationer som kritiskt tänkande, initiativförmåga och kreativitet? Ständiga samtal mellan lärare och elev ger en möjlighet att veta var man befinner sig och hur man kan lära mer, skriftliga omdömen är snarare ett sätt att smita ifrån sitt ansvar. Men det är med det senare som Björklund och hans politikerkolleger vill experimentera, det tidigare avfärdas som flum. Björklund säger då att jag struntar i vad föräldrarna vill när jag motsätter mig hans betygsexperiment. Talar vi om samma föräldrar som bara några stycken tidigare i hans artikel inte hade några förväntningar på sina barn? Eller handlar det nu om föräldrar som redan hade förväntningar, slår då inte omdömena och inklassningen i A- och B-lag än mer ut de som inte uppmuntras vara lika studiemotiverade? Lite logik borde man väl kunna förvänta sig av ett skolborgarråd.

Vi är alla olika. Vi har olika takt att lära oss olika saker. Därför är utslagstestet efter tredje klass som Björklund nu inför så fel. Men vi som tror på en annan skola, vi avfärdas som flummare. ”Allt i skolan kan inte vara roligt”, skriver Björklund. Då har han missat kunskapens enkla ekvation, det är under glädje och motivation man lär sig. Inte under hot, måsten och krav. En grön skola med studielön, kreativ skolmiljö, helhetssyn, schemaövergripande verksamhet och blocköverskridande studiecentrum ger alla, vare sig de är studiebegåvning eller inte en skola att gå till med glädje. Och det borde väl vara det självklara målet för skolpolitiken.

Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom