Dags att omvärdera den svenska narkotikapolitiken?

På DN debatt den nittonde januari i år skriver Anneli Hulthén om den ljumma debatten som råder kring narkotikapolitiken i Sverige. Hon menar att detta antagligen beror på att politiker i allmänhet tagit den negativa opinionen för självklar. Detta kan mycket väl stämma men jag menar att det påstådda ointresset för dess frågor och den försiktiga debatt som ändock pågår beror på ett osunt klimat där varje ifrågasättande av politiken och dess effektivitet gett debattören en stämpel som "narkotikaliberal". I ett sådant debattklimat är det svårt att föra den svenska politiken framåt, det enda som är politiskt korrekt och gångbart är att säga "hårdare tag", "tuffare lagstiftning". Detta är också vad man har gjort, under de senaste åren har lagstiftningen hårdnat och de som kommit i kläm är oftast ungdomar och redan utslagna människor. Som Hulthén säger i sitt debattinlägg är det kontrollåtgärder som fått dominera, ett utslag av detta är den så kallade rejvkommissionen som efter årsskiftet blivit en permanent institution i bekämpandet av narkotikan, numera med namnet "kommissionen avseende ungdomars narkotikamissbruk".

Vad gör då denna kommission och vad är dess resultat efter fyra års verksamhet? Vi har alla sett de effektskapande rubrikerna som kommissionens tillslag har gett. Rubriker som senare visat sig haft lite med den verklighet de sägs representera att göra. I DN Kultur den andra november (2000) publicerades en kritisk artikel gällande kommissionens arbete och dess metoder. Där citeras en krogägare som anser att rejvkommissionens metoder är ett sätt att censurera och diskriminera en konstform. Detta menar man har fått till följd att det har blivit allt svårare att få tillstånd för spelningar och tillställningar med musik som faller inom techno, reggae, hiphop och r n b genren. Dessa genrer drar framförallt till sig unga människor och därmed är det också de som drabbas av den nya lagen från -96 som säger att en polis när som helst kan komma och lysa dig i ögonen och om han menar att du har tagit droger är det bara att följa med till polisstationen. Av de som har blivit intagna för provtagning har det visat sig att bara en bråkdel verkligen hade tagit droger Är det rimligt att en person behandlas uteslutande utifrån vilken musikstil denna tilltalas av? När sätts rättssäkerheten ur spel? Har arbetssättet resulterat i en lägre drogkonsumtion? Faktum är att andelen som prövat cannabis har ökat med ca 10 procentenheter sen -94 (Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk) och enligt Hulthén har antalet ungdomar som prövat narkotika tredubblats under samma period. Är det inte då dags att ifrågasätta den politik som förts till dags dato? Den politik som förs är kontraproduktivitet som i sin fundamentalistiska nit bara leder till en misstro gentemot myndigheter och myndighetsutövare såsom polis och en stigmatisering och uteslutning av de personer som verkligen har problem med sitt missbruk. På detta vis minskar dessa personers chans att komma tillbaka till samhället alltmer. De utslagna förblir utslagna och vi andra kan fortsätta att leva våra liv i trygghet och anse att vi "gör något" åt problemen utan att något egentligen sker. Varför drar ej Hulthén slutsatsen att de satsningar som behövs ej nödvändigtvis är av renodlat "narkotikapolitisk" art utan snarare en social- och arbetsmarknadspolitik som möjliggör för utsatta grupper att undvika att hamna i ett missbruk och/eller ta sig ur sin situation?

Jag anser att det är dags att starta en mer nyanserad debatt om svensk narkotikapolitik. Jag tycker att vi skall ifrågasätta om den politik vi fört och ännu för inom detta område är fruktsam. Ungdomar som gång på gång utsätts för en kränkande behandling från polis och andra berörda myndigheter riskerar att tappa förtroendet för inte bara myndigheterna i sig och dess utövare utan också för politikens innehåll. Om detta fortsätter innebär det att svensk narkotikapolitik även i fortsättningen kommer att vara precis så dysfunktionell som den varit de senaste åren. Som K-A Westerberg och Widar Andersson säger (Aftonbladet 000109) "Klappjakt är en farlig drogpolitik".

Jeanette Perman
Ledamot av Grön Ungdoms Förbundsstyrelse och Språkrörskandidat