Publicerad 2006-07-05 i Tidningen Ångermanland mfl

Vägskäl för kärnkraften

Den civila kärnkraften nu har varit igång i mer än 30 år och kommer tämligen snart in i nästa fas. Det är inte byggandet av ny kärnkraft jag talar om. Ökningen av kärnkraft har globalt sett bara varit en åttondels procent årligen de senaste åren, vilket dessutom ska jämföras med att vindkraften i världen årligen har ökat med 20 till 30 procent under samma tid. Det jag talar om är att kärnkraftsavfallet nu snart ska börja grävas ner.

När kärnbränsle har använts måste det mellanlagras i 30-40 år för att kylas ner innan det kan slutförvaras. Denna tid har nu gått för det bränsle som användes i det tidiga 70-talets kärnreaktorer och frågan om slutförvaringen kommer att aktualiseras i en rad länder.

USA ligger i förhandlingar för att få Ryssland att ta emot radioaktivt avfall och liknade diskussioner där rikare länder vill göra fattigare till atomsoptippar kan vi tyvärr komma att se mer av. Vi i den rika världen har ju möjligheten att protestera när atomindustrin vill lägga sitt avfall nära vår egen bakgård, något som medborgare i fattigare och mindre demokratiska länder inte ges samma möjligheter till.

Kärnkraften är inte en miljövänlig energikälla. Redan brytningen av uran för att ge bränsle till kärnkraften ger stora miljöproblem. Det handlar om slagghögar och lakvatten med rester av de kemikalier man använder för att få fram uranet, tungmetaller och av radioaktivitet. Eftersom man måste bryta och bearbeta upp till ett ton malm för varje gram uran man får fram handlar det om stora mängder.

Avfallet som skapas i kärnkraftverken är något av det mest miljöovänliga man kan tänka sig. Det innehåller stora mängder av extremt giftiga ämnen och är i vissa fall dödligt radioaktivt ned i mikrogramnivåer. Avfallet är farligt i hundratusentals år och måste hållas avskilt från människor. Mänskliga intrång i lagren, grundvattenströmmar eller kemisk upplösning under sådana enorma tidsperioder kan givetvis inte heller förutses eller förhindras.

Kärnkraften är inte heller ett alternativ till oljan under hotet av växthuseffekten. Dels på grund av att växthusgaserna i huvudsak släpps ut av bilar och andra transporter och inte av elproduktion. Dels på grund av att även uran är ett fossilt bränsle och därmed begränsat. Uranet räcker i 50 till 250 år beroende på hur skyhöga kostnader man är villig att ta. De siffrorna bygger dessutom på att brytning sker på alla platser där uran finns, oberoende av vad de boende på platsen anser. Om vi dessutom för diskussionens skull leker med tanken att kärnkraften får den nya vår dess förespråkare talar om (trots att vi alltså endast talar om en ökning med en åttondels procent av kärnkraften i välden) blir siffrorna självklart lägre. Om alla skulle använda lika mycket kärnkraft som svenskarna talar vi istället om 3 respektive 14 år.

Oljan är sedan länge inne i sin tid av baksmälla. En sådan kommer nu med avfallsåldern även för kärnkraften.

Ellinor Scheffer
Språkrör Grön Ungdom