Nyhetsbrev 2001

Bortsprängda fingrar, skrämda katter och hundar, Margareta Krook, bubbelvin och fest. Men vad firar vi egentligen? Att lite mer tid har gått, att vi blivit lite äldre eller firar vi kanske att vi har uträttat något sedan senaste gången vi smällde fyrverkerier? Kanske är det så att vi glädjer oss åt att vi har framtiden för oss, tid kvar i våra liv och att vi nu ska sätta våra planer om stordåd i verket? Varje gång är det likadant. Vi tror att nästa år – då ska vi börja leva! Då ska vi jobba mindre och börja träna och skänka pengar till rädda barnen och bli smala och vackra och duktiga och leva på ett bra sätt. Då ska vi bli goda världsmedborgare och rädda den här skapelsen som vi själva är så beroende av. Själv avger jag inga nyårslöften. Mina ambitioner och mitt liv förändras inte bara för att klockan slår tolv ett visst datum. Det är mycket enklare än så. Livet går vidare. Världen ser precis likadan ut som den gjorde minuterna innan tolvslaget, möjligtvis med den skillnaden att dimman efter fyrverkerikrutet ligger lite tätare och vi kanske har fått i oss nåt extra glas skumpa.

För oss i Sverige har livet gått vidare med ett ordförandeskap i EU. Den svenska regeringen tror att vi kommer förändra hela EU på ett halvår. Men surprise! – EU är en komplex byråkratisk organisation som inte förändras i en handvändning, framförallt inte av ett litet land som Sverige. Visst är ambitionerna hedervärda, men lite realistiska får även EU-älskarna vara. Hur mycket ska Sverige kunna göra för de globala miljöproblemen på ett halvår tyglade av ett gigantiskt EU-koppel när inte ens det mäktiga EU med det präktiga Sverige i fickan kan göra några större skillnader i klimatförhandlingarna.

Ingen kan ju påstå att klimatförhandlingarna i Haag var särskilt lyckade. Visserligen var EU:s linje bättre ur miljösynpunkt än många andra länders, men vi som var där kände oss inte särskilt glada över det förslag som ordförande Pronk lämnade över till landsdelegationerna. Om EU och paraplygruppen med USA i spetsen stod på motsatta sidor och Pronks förslag skulle vara en kompromiss kan man säga att paraplygruppens del var betydligt större än EU:s. Vad berodde det på då? Dåliga förhandlare eller kanske en mesig hållning? Vi i miljörörelsen var väl knappast förvånade över hur förhandlingarna gick till, men hur förberedd man än var så gick det inte att undgå att bli besviken över samtalsämnena. Istället för att diskutera reella åtgärder som skulle ha effekt för klimatförändringarna hakade man upp sig på kryphål som sänkor och olika sätt att köpa sig fri från utsläppsminskningar. Medan USA ville tillgodoräkna sig sina skogar och sitt jordbruk som upptagare av koldioxid, ville Ryssland sälja ”hot air” och tjäna pengar på omflyttning av utsläpp. Att förhandlingarna sedan kollapsade var kanske mer positivt än negativt. Visst hade det varit önskvärt med en överenskommelse, men inte om överenskommelsen betydde noll och totalt urholkade Koyto-protokollet. Risken hade varit att man legitimerat överenskommelsen som något som kan hjälpa oss rädda klimatet medan det i själva verket inte gör någon nytta alls. Då är det bättre att inte ha någon överenskommelse alls och betrakta klimatförändringarna som ett problem vi måste göra något åt. Så nu blir det ett extra möte nu i år. Frågan är om alla dessa nätters sömn har gjort någon nytta för förhandlarna, eller om det bara blir en repris från förra året.

Faktum är ju att tidens framrusande inte är särskilt bra för miljöproblem som växthuseffekten. Koldioxidutsläppen ökar fortfarande och växthusgaser försvinner inte bara även om vi människor slutar släppa ut dem. Vår skit finns kvar i atmosfären för generationer framöver. Vi har tiden emot oss. Vi skitar ner mer och mer och tycker att vi har all tid i världen, fixa till det där kan vi ju göra i framtiden när vi besväras av det. Så nu firar vi det nya året!

Nej, vi kan inte vänta på att ekonomiska intressen ska vika sig och ge efter för det som måste ske. Vi kan helt enkelt inte vänta.

Gott nytt år!

Sofi Löfstedt
Språkrör Grön Ungdom