Eliminera livstidsstraffet

Den 11 januari mördas Wanda Jean Allen av staten Oklahoma i USA. Allen är utvecklingsstörd, men inte ens det räddar henne från dödsstraffet hon fått för att ha mördat sin man. Hon blir den första svarta kvinnan som dödats i USA sedan 1954. Vi har tack och lov inte dödsstraff i Sverige. Vi har tack och lov inte gett någon rätten att döda en annan människa, med alla följder som det skulle få. Men vi har inte vår rygg fri. Idag sitter nära hundra fångar i svenska fängelser med livstidsstraff. Det är människor som alla andra med den skillnaden att de begått något fruktansvärt mord. På senare tid har de ökat. De senaste tio åren har alltfler dömts till detta lagens strängaste straff. Sedan 1989 har de ökat med tre gånger och allt färre får nåd (vilket innebär att straffet tidsbestäms). Då var det normala att den som får nåd får sitt straff tidsbestämt till mellan 14 och 18 år. Idag stannar bara var femte utgiven nåd, om de ens beviljas, vid 18 år. Vård har blivit till straff. Rehabilitering har blivit till hämnd. Det i ett samhälle som säger sig värna humanistiska värden.

Brott och straff är en svår fråga. Men vissa principer borde man kunna hålla sig till. Som att det ur en mänsklig synvinkel borde vara oacceptabelt att dela ut straff som inte är tidsbestämda. Att ta ifrån fångarna möjligheten att räkna dagar. Det kan knappast gynna samhällsklimatet att man tar ifrån fångar incitamentet att tänka över hur man bryter med sin tidigare livsstil. För hur än vår oprövade justitieminister Thomas Bodströms retorik kan låta så kommer en del av dessa människor då och då ut i permissionens frihet. Allt annat vore ett otvetydigt svek mot de människor som älskar dem och saknar dem, inte alltför sällan deras barn. Vad än moderaternas förre justitieminister Gun Hellsvik tycker så skulle det vara orimligt att fullt ut döma till livstid i ordets egentliga betydelse, det skulle ge strafftider på mellan 40 och 70 år, än brutalare fängelser och ett än brutalare samhälle. Det är väl därför som inte något västland, förutom USA, tillämpar verklig livstid.

Många länder har dessutom avskaffat de kvarlevor av livstiden som fortfarande finns kvar, och sväller, i Sverige, tidsobestämda straff. Norge har infört en högsta straffsats på 21 år. Sverige borde följa efter. Vi har redan avskaffat andra tidsobestämda straff som den gamla sortens ungdomsfängelse och internering. Rättsväsendet ska utdöma straff efter de brott som har begåtts, inte efter de brott som kan tänkas begås i framtiden. Därför måste strafflängden stå i relation till brottets svårighetsgrad och straffet vara tidsbestämt. Det strider mot allt sunt förnuft att sätta människor i fängelse som inte kan förlora något på hur de beter sig innanför murarna. Det har begåtts mord på svenska fängelser, dessa mord kan inte ge en ny påföljd om du redan är dömd till livstid. De får bakas in i det tidigare straffet.

Det är dags att ge humanismen en renässans. Inte medeltidens hårdhet. Sverige måste avskaffa livstidsstraffet och erkänna att ingen handling ska kunna ge någon rätt att sätta någon människa i förvar på obestämd tid. Brutalare livstidsfångar ger brutalare andra fångar ger brutalare samhälle. Så enkel är ekvation. Det är tid att makthavarna drar konsekvensen av det.

Gustav Fridolin JR
Språkrör Grön Ungdom
Miljöpartiet de Grönas ungdomsförbund

Publicerad via Liberala Nyhetsbyrån