Publicerades i Borås Tidning
Utsläppsrätter och kolsänkeprojekt - ett sätt att flytta miljöproblemet
Nu har man tagit ytterligare ett steg i att göra miljön till en del av marknadsekonomin. Utsläppsrätterna varierar i marknadsvärde beroende på efterfrågan. Även om handeln med utsläppsrätter har inneburit vissa förbättringar i miljöarbetet, så innebär systemets nuvarande utformning också en rad negativa konsekvenser.
Konsekvensen blir att de som har mer pengar kan köpa sig rätten att släppa ut mer koldioxid. Detta förstärker den orättvisa världsordningen.
För första gången i mänsklighetens historia har man en marknadsbaserad rättighet att förstöra klimatet. Hur kan någon äga en kollektiv resurs som luft för att sedan ha rätten att sälja den? Och för priset att man gjort miljön till en handelsvara har man endast fått en minskning av växthusgaserna med 5,2 procent. Denna minskning är skrattretande när det är en minskning med 60-80 procent som är nödvändig för att minska vår klimatpåverkan. Men i och med Kyotoprotokollet och utsläppsrätterna kan företag och regeringar luta sig tillbaka och tro att man gjort en insats för miljön.
I och med Kyotoprotokollets inrättande av flexibla mekanismer kan företag få tillgodoräkna sig kolsänkor. Om man ökar markens förmåga att ta upp koldioxid någon annanstans kan man fortsätta släppa ut stora mängder koldioxid. Den billiga marken att odla skog på finns oftast i fattiga länder. De rika ländernas, ofta omoraliska sätt, att nyttja mark i fattiga länder kan liknas vid en ny kolonisering. Istället för att ta ansvar för sina utsläpp och ändra livsstil så utnyttjar man fattiga länder för att kunna fortsätta producera och konsumera på hemmaplan.
Sverige är ett av de länder som investerat mest i kolsänkeprojekt i andra länder. Vid förhandlingar om arrendering av mark är villkoren sällan rättvisa. Företagen från väst har gott om tid och utbildade jurister med sig vid förhandlingarna. Byarna är ofta fattiga, få kan läsa kontrakten och de är i stort behov av snabba pengar för att kunna överleva. Det är heller inte alltid den ursprungliga befolkningen får chans att förhandla. Prototype Carbon Fund, som Sverige är delaktiga i, har sitt första projekt i Brasilien. I provinsen Minas Gerais har man 23.000 hektar eukalyptusplantage på mark som stals från ursprungsbefolkningen av företaget på 70-talet med hjälp av den dåvarande militärdiktaturen. Den ursprungliga befolkningen har aldrig fått någon kompensation. Istället drabbas även kringliggande byar idag när plantagen växer och torkar ut vattenkällorna samt besprutas med kemikalier som förgiftat boskap och fiskbestånd.
Människorättsorganisationer har dessutom rapporterat om hälsofaror, barnarbete och svartlistning av fackligt aktiva på plantagen. Detta är alltså situationen på de kolsänkeprojekt som möjliggör vår livsstil.
Kolsänkorna innebär vidare att man skjuter upp problemet med höga halter koldioxid i atmosfären till kommande generationer. För när träden huggs ner och förs bort för att bli en konsumtionsvara eller ruttnar i skogen så frigörs koldioxiden igen. Koldioxiden i kolsänkorna binds bara för en kort tid jämfört med när den lagras i jordens inre. Fyra tusen miljarder kol binds i jordens inre och det är mer än 10 gånger mer än vad som lagras i jordens skogar. Bara några procent av den koldioxid som binds i jordens inre krävs för att sätta igång en katastrofal klimatutveckling. Genom systemet med kolsänkor så låter vi oss med gott samvete binda koldioxiden, men tänker inte på att den om 50 - 100 år frigörs igen via trädens naturliga cykel.
Det enda långsiktigt hållbara är att vi ändrar levnadsvanor. System med utsläppsrätter och kolsänkeprojekt är endast sätt att fördröja eller flytta problemet. Ändra livsstil - inte klimat.
Lise Nordin
riksdagskandidat miljöpartiet Sjuhärad
Alexander Chamberland
språkrör Grön ungdom