I materialistiskt blåsväder

Vi lever i en underlig värld och ett konstig land. Inte bara i en socialdemokratisk bris utan också i en nyliberalistisk kastvind. Brisen blir visserligen svagare och svagare för varje år som går, men nog stör den allt när den retligt försöker sega ut den sista backen hem. Kanske är den nyliberalistiska kastvinden lite jobbigare eftersom den är betydligt mer kännbar, men även om den kastat oss ur balans för stunden så har den snart passerat. Visst är framtiden grön, men det är på tok för blåsigt på vägen dit.

De gamla partierna (jag ska inte säga ideologierna eftersom de gamla partierna inte är ideologiska för fem öre) lever på materiella tillgångar. Då menar jag inte att de försörjer sig på materiella tillgångar utan att de föder sin politik på dessa. Man kanske kan säga att de lever på människors kåthet på saker. Alla har väl hört och skrattat åt uttrycket ”Den som har mest prylar när han dör vinner”. Visst kan man skratta åt det, fast om man själv lever efter det mottot blir det aningen missriktat. Men nog är det allt många som lever för prylar som inte insett det själva.

Tragiskt faktiskt. Riktigt tragiskt. Tragiskt är det också att de partier som funnits länge i vårt avlånga land och firar födelsedagar runt hundra håller pryltävlingen vid liv och själva surfar på vågen. För dem är plånboksfrågorna alltid lika aktuella och tillväxten är alltid viktigare än allt annat. Hela deras politik präglas genomgående av jakten på materiella tillgångar. Köp mer, arbeta mer, tjäna mer, producera mer, konsumera mer, spring mer, gör mer, mer, mer, mer! Man ska tjäna pengar, handla schyssta grejer, ha ett schysst liv, vilket man ju har när man har det som Laila Freijvalds med en flott våning i centrala Stockholm och tjänar fett med kosing. Det är inte lika tufft att vara bonde i Svedalen och inte bry sig om pengar eller saker. Men om man nu råkar ha det som Freijvalds är man naturligtvis inte nöjd med det, utan då vill man ha det som Jonas Birgersson eller kanske till och med som Bill Gates. Lyckan finns alltid bakom nästa krök och när man hunnit dit har den redan flytt till en annan hållplats. Den ettriga jakten på regnbågen tar aldrig slut. Men oavsett hur mycket man bygger kan ett torn kan det inte nå hela vägen upp till himlen. Lyckan blir aldrig fullständig, oavsett hur mycket saker man har.

Ja, jag vill faktiskt påstå att det är ganska så tragiskt med alla dessa själar som ägnar sin tid åt att vara sakletare. Det finns ju så oräkneligt många fler viktigare saker i livet än materiella ting. Det kan aldrig vara hälsosamt att bygga lycka med prylar. Dessutom är det varken bra för miljön eller förenligt med global rättvisa. För att tillverka saker går det åt massor av energi och naturtillgångar, vilket naturligtvis inte är miljövänligt, särskilt inte i den omfattning människor kräver materiella ting idag. I alla fall inte i den omfattning människor i Nord kräver materiella ting, kanske jag skulle säga, eftersom 80% av jordens resurser går till den rika delen av mänskligheten, som inte är större är 20% av jordens befolkning.

Ett tag där blev jag nästan lite orolig över den glädje jag själv kunde känna över att komma hem med en snygg lila topp i påsen. Kunde det vara något annat än ett tecken på någon slags smygmaterialism? För att inte tala om de lyckorus som har uppstått när undertecknat hittat just de där skorna som är sååå snygga! Men att bli materialist vore ju rena döden för mig, som försöker vara idealist och leva som jag lär. Lågenergilampor, källsortering och sånt, ni vet. Hela min världsbild skulle ju falla om jag blev materialist! Efter lite funderande kom jag ändå fram till att det inte handlade om sakerna, snarare om att ha fått slösa bort en hel dag på stan och inte göra nåt vettigt. Hur kul är det egentligen inte att traska omkring med nån mysig kompis och sitta på café och titta på folk! Sen spelar det inte så stor roll om man kommer hem med ett par skor eller bara med en trevlig dag i bagaget.

Näe, jag vill i alla fall inte vara med i den stora pryltävlingen med de gamla partierna i spetsen. Ordagrant betyder materialism: ensidig inriktning på materiell välgång som livets högsta mål (Nordstedts svenska ordbok). Sånt då inte jag hålla på med. Då går jag hellre i skogen och plockar kottar. Bara jag nån gång då och då får traska längs gågatan i stan och trängas med barnvagnar och tuffa tonåringar och titta på förvirrade turister och uppspelta små barn som har fått lördagsgodis.

Men visst vore det trevligare att hänga på stan om det inte blåste så irriterande socialdemokratiskt och nyliberalistiskt, men va fan, jag vet ju att det i framtiden kommer en tid med gröna vindar, så det är väl bara att fortsätta kämpa i motvinden uppför den sista backen.

Liksom de gamla partierna kommer att tunns ut och försvinna kommer också materialismen att blekna bort och bara finnas kvar som nåt suddigt i våra minnen. Global orättvisa kommer inte att uppstå på grund av människors pryltävling och materiella åtrå. Miljön kommer inte att utmärglas och människoliv kommer inte att vigas åt sakletning och regnbågsjakt.

Men till dess; den ideologiska kampen fortgår.

Sofi Löfstedt

Språkrör

Kort om...

...att Grön Ungdom har förbundsråd i Tommelilla 13-15 oktober! Där kommer det att beslutas om vilka motioner som ska läggas till miljöpartiets kongress i förbundets namn. 19 motioner ska diskuteras, bland dessa finns det bland annat en motion om att avskaffa monarkin och en om att miljöpartiet ska byta namn till De Gröna.

...att det går att göra revolution! Jugoslaviens president Milosevic har fallit och folkets röst har blivit hörd! Vem vet, kanske nästa revolution är grön…?