Publicerades i Norrköpings Tidningar
Skuldavskrivning en rättvisefråga
I helgen höll Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken sitt årsmöte i Washington D.C. I medierna har man kunnat läsa om årsmötets beslut om att skriva av skulderna för 18 fattiga länder. Vi anser att det är ett stort steg i rätt riktning, samtidigt som vi ser en rad problem med beslutet. Helgens beslut omfattar nämligen bara ca 10 procent av den fattiga världens totala skuldbörda. Ytterliggare ett problem är att skuldavskrivningarna kommer att finansieras med pengar som annars skulle ha gått till bistånd. IMF och Världsbanken kommer alltså inte, som man tidigare föreslagit, att behöva ta ansvar för decennier av misslyckad utlåningspolitik.
Världsbanken kritiseras idag av folkrörelser världen över för de krav de ställer på fattiga länder för att ge dem lån och skuldlättnader (konditionalitet). Den svenska regeringen menar att det är viktigt att ställa krav på t.ex. mänskliga rättigheter och demokrati vid utlåning. Men kraven som ställts under de senaste decennierna har knappast handlat om mänskliga rättigheter. Faktum är att militärregimer i länder som Indonesien, Argentina och Filippinerna lyckades behålla makten under många år tack vare pengar från bland annat Världsbanken och IMF.
Istället för att ställa krav på demokrati och mänskliga rättigheter har man tvingat låntagarna att tillämpa "den enda vägens politik", där en mall anses kunna passa alla låntagarländers ekonomier. När Världsbanken lånar ut pengar till fattiga länder ställer de i huvudsak tre krav:
1. Landet ska minska på sina offentliga utgifter, även till skola och vård.
2. Landet ska privatisera, även resurser som vatten.
3. Landet ska inrikta sin verksamhet på export och därmed odla varor som kaffe, tobak och choklad för export till rika länder, trots att den egna befolkningen ofta svälter.
Förutom det faktum att Världsbankens strategier visat sig stjälpa snarare än hjälpa de fattiga länderna, så innebär de också att man kör över demokratiskt fattade beslut i de enskilda länderna. Idag finns ett system där fattiga länder själva tillåts formulera s.k. "Fattigdomsbekämpningsstrategier". Problemet är bara att dessa visat sig väga ganska lätt i jämförelse med kraven från Världsbanken och IMF.
Även Världsbankens och IMF: s investeringsval kan kritiseras. Det mest konkreta exemplet är att Världsbanken inte investerar i projekt där befolkningen i ett område vill äga vattenresurserna gemensamt och skapa ett vattenkooperativ. Istället väljer de att investera där vattnet är privatiserat. Med tanke på att det enda viktiga på den ekonomiska marknaden är kortsiktiga vinstintressen, och inte miljö eller mänskliga rättigheter, blir resultatet förödande. Priset höjs och många har inte råd att betala marknadspriset för vattnet. Därmed blir de utan rent vatten. Vatt enkooperativ har däremot genomförts i flera regioner med lyckade resultat.
I deciennier har folkrörelser världen över krävt att IMF och Världsbanken ska ta ansvar för sina egna utlåningar, genom att själva finansiera en skuldavskrivning. Att det nu inte blir så är oerhört synd. De fattiga ländernas skulder är resultatet av en exploatering som pågått i decennier. Att skriva av skulderna är en fråga om rättvisa inte om välgörenhet. Under året har det presenterats en
rad alternativa finansieringskällor. Om IMF sålde sin guldreserv skulle det inbringa 40 miljarder dollar. Ett annat förslag är en global skatt på valutatransaktioner, som skulle inbringa minst 30 miljarder dollar per år. Den svenska regeringen stödjer tyvärr inget av förslagen.
De fattiga länderna betalar 800 miljoner kronor om dagen i räntor och amorteringar på sina lån. Ekonomen Jefferey Sachs, FN: s ansvarige för millenniemålen, menar att det är omöjligt för de fattigaste länderna att betala tillbaka skulderna och samtidigt uppnå millenniemålen om att bland annat halvera fattigdomen. Vill världens ledare motverka fattigdomen måste de fattiga ländernas skulder avskrivas. Det är ett nödvändigt steg på vägen till en rättvis värld.
Alexander Chamberland (mp)
Språkrör Grön Ungdom
Sven Elander
Attac Sveriges gemensamma arbetsgrupp