Ang civilkuragets dag

Idag är det ett år sedan syndikalisten Björn Söderberg brutalt mördades utav nazister. Den rättsliga processen är till synes avklarat och folkhemmet Sverige verkar somna in igen. Det är därför SAC-Syndikalisterna har utsett dagens datum till civilkuragets dag. Björn Söderbergs död får inte ha varit förgäves. Fack och partier som aldrig annars samarbetar möttes dagarna efter mordet i manifestationer som ingen trodde skulle ha varit möjliga. Man sade sig alla vilja ha ett slut på terrorrasismens gärningar. En snabb genomgång om vad som hänt sedan dess leder till slutsatsen: ingenting. Den 12:e oktober 1999 hade kunnat bli en vändpunkt då alla demokratiska krafter slöt upp, inte bara mot terrorrasismen utan också mot det som göder den, mot fördomarna runt Sveriges alla matbord och fördomarna i lagar och riksdagsbeslut. Så blev det inte.

Vi lever idag i baksmällan utav folkhemmet. Per-Albin Hanssons berömda tal var vackert och viktigt när det hölls, men som vision för idag är det rent farligt. Folkhemmet byggdes upp kring grundtanken att alla är lika, morgondagens samhälle måste byggas på grundtanken att alla är olika. Det är beklämmande att höra ledande politiker nämna ett tal där det haglar av uttryck som ”Sverige åt svenskarna” som sin främsta visionära ledstjärna. När sådana politiker styr skolan är det kanske inte konstigt att man inte lyckas bekämpa rasismen. En rundringning till svenska grundskolor, som Ekot gjort, visade att varannan skola har problem med rasism och främlingsfientlighet. På var femte tar sig problemen större proportioner än glåpord och klotter. I dessa tjugo procent av den svenska skolvärlden ser vi en farlig verklighet formas där nuet blir lika förfärligt för många elever med utländsk bakgrund som förintelsen i historieböckerna. Om politiker menat allvar när man för ett år sedan visade sin avsky mot Söderbergs bödlar hade man sett till att få till en ändring i skolan. Men, återigen ingenting.

De tio senaste åren har integrationspolitiskt varit en marsch från något som går att likna vid solidaritet till rent flyktingförakt. Resterna av Ny Demokrati är sällan sena med att påpeka att den flyktingpolitik de förespråkade har genomförts på nästan alla punkter. Tyvärr har de här, för ovanlighetens skull, alltför rätt. Skärpta visumkrav, tillfälliga uppehållstillstånd, en mängd åtgärder för återvandring, allmänt skarpare asylregler, upphävandet av krigsvägrare som politiska flyktingar och restriktivare anhöriginvandring är några exempel. Detta har skett i sådan tystnad och, då det väl diskuterats, med så slipad retorik att de flesta inte minns att det var precis det här som NyD ville med sin flyktingpolitik. Än värre är att syftet för införandet av dagens politik har varit exakt samma syfte som nydemokraterna en gång hade, färre flyktingar i Sverige.

Det är dags att utreda hur 90-talets väg från solidaritet till flyktingförakt kunnat vara möjlig. Fallen med flyktingbarnen Demir och Sincaris och 90-talets rasistiska mord är bara toppen av ett isberg. Såväl de borgerliga partierna som socialdemokraterna har fört en politik som gör att förintelsekonferenser och fördömanden av Haider framstår som parenteser i historien. En kommission som granskar 90-talets flyktingpolitik och har makt att moraliskt fria eller fälla 90-talets regeringar från att ha infört den nya inhumana flyktingpolitiken, skulle vara ett konkret sätt att visa på att man tänker föra dagens politik humanare än man fört gårdagens. Då, och först då, har man från politiskt håll fullgjort vad man med sin närvaro på manifestationer mot rasism för ett år sedan lovade. Då kan vi tala om att civilkuraget nått in i riksdagen.

Gustav Fridolin JR är språkrör för Miljöpartiet de Grönas ungdomsförbund Grön Ungdom och antifascistisk kampanjledare för Söder om Åsens LS av SAC-Syndikalisterna