Publicerades i Norrköpings Tidningar
Minska de rika ländernas makt reformera Världsbanken
Idag tillträder USA: s före detta vice försvarsminister Paul Wolfowitz, posten som chef för Världsbanken. Wolfowitz saknar erfarenhet inom fattigdomsbekämpning och var en av de drivande krafterna bakom Irakkriget. Vid nomineringen utlöstes protester från 1650 organisationer världen som var överens: Utnämningen av Paul Wolfowitz som Världsbankschef är ett steg bakåt i arbetet för en rättvis värld.
Kritiken från biståndsorganisationer och den globala rättviserörelsen hade dock ingen verkan. Världsbankschefen utses nämligen inte demokratiskt, utan genom "The gentlemans agreement", som innebär att USA själva får tillsätta Världsbankschefen medan Europa får tillsätta chefen för den Internationella Valutafonden (IMF). Detta är dock bara en del av det jättelika demokratiska underskott som dessa institutioner lider av. Röstfördelningen och därmed inflytandet i Världsbanken baseras på ländernas ekonomiska kapacitet. Fattiga länder blir därför underrepresenterade, medan ett land som USA har 15 procent av rösterna.
Redan idag kritiseras Världsbanken av folkrörelser världen över för att driva en politik som bidrar till miljöförstöring och ökade globala klyftor. När Världsbanken lånar ut pengar till fattiga länder ställer de i huvudsak tre krav:
1. Landet ska minska på sina offentliga utgifter, även till skola och vård.
2. Landet ska privatisera, även resurser som vatten. Till följd av Världsbankens krav på vattenprivatiseringar går numera 50 procent av medelmedborgaren i Ghanas inkomst till vatteninköp.
3. Landet ska inrikta sin verksamhet på export och därmed odla varor som kaffe, tobak och choklad för export till rika länder, trots att den egna befolkningen ofta svälter.
Förutom det faktum att Världsbankens strategier visat sig stjälpa snarare än hjälpa de fattiga länderna, så innebär de också att man ofta kör över demokratiskt fattade beslut i de enskilda länderna. Storbritannien har nyligen uttalat att man tänker upphöra med att ställa den här typen av detaljkrav på vilken politik fattiga länder ska föra.
Vill Wolfowitz på allvar visa att han prioriterar global rättvisa måste han ta initiativ till en total avskrivning av de fattiga ländernas skulder. Idag betalar u-länder 250 000 dollar i minuten i skulder, någonting som givetvis omöjliggör en effektiv utvecklingspolitik. Det finns konkreta förslag för hur skuldavskrivningarna ska finansieras. Storbritanniens
finansminister Gordon Brown har exempelvis föreslagit en försäljning av IMF:s guldreserv, vilket skulle inbringa närmare 40 miljarder dollar.
Under våren har vi tyvärr mötts av en rad förvånande besked från den svenska regeringens sida. Under ett möte mellan regeringen och en rad frivilligorganisationer (16/4) fick vi höra att regeringen är tveksamma till en guldförsäljning för att finansiera skuldavskrivningar. Man hade dessutom inga planer på att, liksom Storbritannien, ta tydligt avstånd från olika typer av krav på handelsliberaliseringar och privatiseringar.
Men den stora besvikelsen kom på OECD-ländernas möte i Paris den 3 maj när Göran Persson gav sitt fulla stöd till den typen av frihandelsdogmatism som påtvingats fattiga länder under decennier genom både Världsbanken, IMF och WTO. Samtidigt som allt fler av världens ledare verkar ha insett att det krävs nya och radikala förslag för att FN:s millenniemål ska kunna uppnås, ser vi hur den svenska regeringen envist håller fast vid en gammal frihandelsdogmatism och föråldrade argument i frågorna om globala skatter och skuldavskrivningar.
En kursändring i Världsbankens politik under Wolfowitz ledning är osannolik, men Världsbanken måste likväl reformeras om en rättvis värld ska bli möjlig. För Wolfowitz gäller det att övertyga en värld av skeptiker om att han har tänkt om i fattigdomsbekämpningsfrågan. För Sveriges regering gäller det att återvinna det förtroende som förlorats i och med de uttalanden man gjort under våren. Att arbeta för en demokratisering av världsbanken skulle vara en utmärkt början.
Alexander Chamberland
Språkrör Grön Ungdom
Kajsa Åkerström
Attacs Gemensamma arbetsgrupp
Elina Åberg
Språkrör Grön Ungdom
Sven Elander
Attacs Gemensamma arbetsgrupp